Tysk dominans i den engelska finalen

Pep Guardiola hade uppenbarligen sett svagheten i Thomas Tuchels Chelsea, och ställde upp sin startelva därefter. En sextett offensiva spelare skulle pressa sönder Chelseas stabbiga mittbackstrio.

Antonio Rüdiger, Thiago Silva och César Azpilicueta skulle exponeras, jagas till Atlantkusten och tomhänta tvingas paddla ut mot horisonten. Raheem Sterling, Kevin De Bruyne, Phil Foden, İlkay Gündoğan, Bernardo Silva och Riyad Mahrez skulle stå kvar på Portos kaj med Champions League-bucklan. City hade bara trillat hem den här finalen, precis på samma sätt som de hade trillat hem ligatiteln.

Vänta nu.

Pep Guardiola trodde att han hade sett svagheten i Thomas Tuchels Chelsea, men Tuchels mittbackstrio stod emot den initiala City-pressen oväntat bra. De löste upp den lugnt och metodiskt. Om det inte gick att hitta ut längs marken, så skickades en lång diagonalrensning som gav dem tillräcklig tid att återgruppera sig. Offensivt var det också Chelsea som inledningsvis skapade mest. Inte minst när några av diagonalrensningarna hittade en adress. Som vanligt var det Timo Werner, i dagsläget världskänd målsumpare, som sköt på sitt eget stödjeben eller i burgaveln. Intentionerna och rörelsen var såklart bra, men som underdog har du inte råd att missa ens halvchanserna. Den här finalkvällen hade Chelsea på något outgrundligt sätt råd.

Jag måste erkänna att Peps laguttagning eggade mig när jag såg den. Kände på förhand att det skulle fungera bra att pressa högre upp i banan, innan Jorginho, Kanté och Mount hunnit få tag i bollen. Problemet för City var bara att Reece James och Ben Chilwell på alla sätt var bättre än sina ljusblå wingback-kollegor. De vann löpdueller, offensivt som defensivt. Hittade fram med bollar till sina mer kreativa lagkamrater. Just löpstyrkan på de två, i kombination med N’Golo Kanté, gjorde att Kevin De Bruyne inte fick tid att hitta rätt med sina instick.

En gång fick City-kaptenen tid, efter en fint väggspel med Raheem Sterling, och frispelade direkt Phil Foden som i sista hundradel fick sitt skott täckt av matchens lirare - Antonio Rüdiger.

Varför känns det så typiskt tidsåldern vi tvingas leva i, att den ende spelaren i mask blir huvudperson. Satans maskår.

Tillbaka till Rüdiger om ett par rader. I slutskedet av första halvlek kom Chelseas Mason Mount loss och frispelade en djupledsspringande Kai Havertz med en hård genomskärare. Havertz tog sig runt City-målvakten Ederson, och kunde enkelt rulla in 1-0-målet i en vidöppen City-bur.

Halvtidspaus, och jag kan ana att det rådde halvtidskaos i Peps omklädningsrum. Det blev direkt värre.

Först och främst - jag vet att fotboll inte är hockey, men tacklingen från Rüdiger på Kevin De Bryune i den 56:e minuten liknar de som vi får se varenda SHL-säsong. Såna tacklingar brukar rendera i långa avstängningar när de sker på is, men skrivs uppenbarligen av som obstruktion när de sker på gräs. I min bok, som inte på något sätt är facit här, skulle det där ha resulterat ett rött kort.

Istället tvingas en gråtande omtöcknad Kevin De Bruyne bytas ut, med en uppenbar hjärnskakning, samtidigt som matchens lirare kunde spela vidare.

I slutet av matchen försökte Manchester City på alla sätt få fram en kvittering, men närmare än ett Riyad Mahrez-skott tätt över kom man aldrig. Sergio Agüero byttes in, i vad som blev hans sista framträdande för Manchester City. Det blev ett högst ovärdigt avsked. Med Agüeros målsinne måste han ges mer tid att jaga ett kvitteringsmål.

Istället får vi väl glädjas åt att två andra veteraner, Thiago Silva och César Azpilicueta, efter lång och trogen fotbollstjänst äntligen får lyfta klubbfotbollens mest prestigefyllda trofé.

Pep Guardiolas och Manchester Citys förbannelse i europeisk fotboll lever vidare. Det känns hårt att kalla en defilerande Premier League-segrares säsong för ett fiasko, men här är det ett faktum.

Dela

Lämna en kommentar

Sajna upp för Tutto's nyhetsbrev
2 Kommentarer
Nästade kommentarer
Visa alla kommentarer