Du hann spela framför farmor, Zlatan

 

Strax efter sju ringde pappa. ”Du kan gå ner nu, vi är där alldeles strax”. I bilen satt farmor, påpälsad och upprymd. Jag hade beslutat att trotsa fysikens lagar och ta med henne på en landskamp på Friends trots hennes 92 år, hennes krämpor och hennes hälsa. Jag hade ingen aning om vad jag kunde vänta mig av kvällen, bara att den skulle bli speciell.

Jag minns en intervju med Tommy Söderberg i någon lokaltidning för några år sedan. Han fick frågan om vad som är viktigast för svensk fotbolls framtid. Och som den fantastiska och kloka människa han är kom svaret lika oväntat som självklart. ”Att det fortsätter finnas föräldrar som Yngve och Karin Karlsson”.

Yngve var min farfar och Karin är min farmor. Från mitten på 60-talet skjutsade, hämtade och lämnade de min pappa och hans bröder vart än de skulle. Vid varenda match stod de där och öste ovillkorlig kärlek och support över sina söner. Ställde alltid upp när de kunde göra något.

Pappa blev kvar i BP i många år. Tio år som lagkapten för A-laget och än idag med på topp 10 över antal spelade matcher för föreningen. Framstående spelare kom och lämnade, men ”HK” blev kvar. Farmor och farfar likaså. Många är de berättelser om hur de tillsammans med mamma och hennes föräldrar, min mormor och morfar, följde laget land och rike runt. Hur farmor ropat och hejat och pushat, hur farfar och morfar ”väntat ut” domaren vid omklädningsrummet efteråt när de tyckt farsan eller någon annan BP-spelare blivit felaktigt varnad.

Och banden till Brommapojkarna bestod. En bra bit in på 2000-talet öppnades fortfarande grinden för farmor och hennes cykel, långt efter att farsan gjort sitt på Grimsta, långt efter att farfar somnat in.

Och innan dess hade fotbollsupplevelserna mångdubblats. För i takt med att min bror Isak, jag och en rad kusiner sattes till livet och också ville jaga efter en boll så var det bara bita ihop. Gläntan, Gribby BP, Spånga IP, Viksjövallen, Kälvesta BP, Stadshagen, Åkeshov, Blackeberg och Bromstens IP var bara några av skådeplatserna. I ur och skur var hon där. Alltid lika entusiastisk. Alltid lika stöttande.

Jag minns att mamma och pappa förbjöd morfar att följa med på fler matcher efter att han under en pojkallsvensk match som Isak spelade försökt nita linjemannen. Det sista jag hörde honom gasta var att ”hela bollen ska vara ute!”.

Men farmor fortsatte att följa sina barnbarn. Sina barnbarnsbarn också. När min kusin Frida började spela fotboll i KiOF stod farmor på sidlinjen och fick se BP vinna med 11-0 i Fridas första match. Men hon tyckte att Frida varit så duktig ändå. Jag förstod det kanske inte då, men jag förstår allt nu, farmor. Blir jag hälften av den mor- eller farfarn som du varit, så ska mina barnbarn vara jävligt lyckliga.

Jag ville därför igår betala tillbaka lite. Ge henne en sista fet fotbollsupplevelse. Det var oundvikligt att känna av det ödesmättade i hela kvällen, att en cirkel höll på att slutas, men det kändes lik förbannat så jävla bra att få ta med mig min skröpliga lilla tant till farmor på fotboll en sista gång. Jag säger inte att vi är kvitt nu, för det blir vi aldrig. Men jag ville som sagt bara betala tillbaka lite av den osvikliga kärlek du gett mig genom åren. Både på fotbollsplanen och i livet.

Det här var vår kväll.

>>>>>>>

Vi har fått alldeles strålande biljetter av min arbetsgivare och det är inte bara magnifika platser i avseende att se själva matchen, i East Lounge bjuds det på mat och dryck och bland gästerna minglar ansenliga delar av svensk fotbollshistorias elitskikt. Det här märker inte farmor av så mycket. Vid vår entré var sorlet i loungen för starkt för hennes hörsel så hon gick promenaden bland ståbord, bufféer och vinmingel med huvudet begravt i sin hoodieluva. Benen skrek dessutom efter att få vila då promenadsträckan vi tagit från Råstasjön hela vägen upp till etage 2 är avsevärt mycket längre än vad den brukar vara numera.

Så vi går ut på läktaren tidigt. Sitter helt ensamma på vår sektion och när jag baxat upp farmor för tiotalet trappsteg vågar hon inte vända sig om.

– Jag svimmar Gusten, det är så högt, det är så stort!

Hon tar plats och låter sina trötta fötter dingla i luften. Hon når inte ned till betonggolvet. Hon tittar ned i marken och smyger försiktigt på stunden då hon ska titta ut över den pampiga nationalarenan för första gången. Till slut tittar hon upp, hukar sig lite där hon sitter och sen spricker hon upp i ett leende.

– Kors i jösse namn… Fantastiskt. Så stort! Jag tror jag smäller av!

>>>>>>>

Hungern hinner göra sig påmind och då jag vänligt men bestämt bett henne att lämna de två bananer hon tagit med i en Apoteketpåse för att vi ska ha ”att mumsa på” i bilen får jag försöka se till att ordna ut något ätbart på läktaren. Under kloscharna inne i East Lounge ligger långkokt rostbiff, ugnsstekta rotfrukter och en skysås. Efter att ha förklarat läget hjälper en vänlig kock till att hitta en papplåda som jag kan ta ut en portion i.

– Men oj, oj, oj. Är det Nobelmiddagen? 

– Lite annat än två övermogna bananer va?

– Ja, men det är gott det också!

Farmor avnjuter middagen i lugn och ro. Det är fortfarande bara uppvärmning och vi är ännu allena på vår sektion. Hon hoppar till när den Kristallen-vinnande Roberto Vacchi greppar mikrofonen och uppeldad börjar bygga stämning. Vi blöter två nya servettussar och stoppar in i hennes öron. Vi gör vårt bästa för att på vårt eget sätt skruva ned volymen på Vacchi.

– Pratar han alltid såhär högt? 

– Nja, nej, men han har en jävla passion och ett engagemang i det han gör.

– Ja, det är klart. Allt kan inte vara anpassat för sådana som mig. Ni ungdomar är ju också här.

Några tuggor senare är farmor mätt. Kvar i papplådan ligger tre tuggor rotfrukt och tre köttbitar. Jag frågar om hon är mätt och tar lådan från henne när hon nickar. Jag reser mig upp för att slänga den när hon hugger tag i min jacka.

– Du ska väl inte slänga det där? Är du inte riktigt klok? Det där var det godaste jag ätit.

– Men vad tycker du vi ska göra då?

– Du kan väl höra om du kan få någon låda och ta med det hem? Det skulle jag hemskt gärna vilja. Det var så gott!

Äej, alltså, nej. Det gör jag bara inte. 

– Då får du äta upp det. Vi slänger inte det där, Gusten.

Jahapp.

>>>>>>>

På storbildskärmen ser vi hur kameran landat på Albin Ekdal. Fokuserad värmer han upp. Jag pekar på skärmen och frågar farmor om hon kommer ihåg Albin från när jag var yngre.

– Ja, Gud ja. Kolossalt duktig redan då. BP hade verkligen behövt honom nu. Tror du han spelar för dem snart igen?

– Nej du.., han är ju i Tyskland nu. Och han har nog tänkt att stanna utomlands ett bra tag till.

– Ja, men just det. Du var ju och träffade honom nyss. Hemskt trevlig. Hemskt trevlig. Men han hade gott kunnat komma hem och spela med BP tycker jag.

Men farmor, han…

– Men det är klart. Tyskland är säkert fint också.

>>>>>>>

När det är dags för den svenska nationalsången sprätter det till i tanten. Tommy Körbergs nuna syns på jumbotronen.

– Inte är det… ?

– Körberg! Visst! Honom gillar du va?

– Men herre jösses… Det där är min idol, tror jag. Han sjunger så oerhört. Så oerhört. Men när han var yngre slarvade han. Jag har bara gillat honom sedan han blev nykter.

>>>>>>>

Matchen kommer igång och visst var det lite bekymmersamt för henne att se vem det var som hade bollen, men efter ett tag är hon inne i det. Det dröjer dock inte speciellt länge innan David Alaba lättar in en straff i mål till 1-0 för Österrike.

– Jaaa!

–  Vad fan säger du?

– Va?

Österrike gjorde ju mål och du jublar?

– Ja, men jag trodde han missade…

I mitten av den första halvleken hör vi från Camp Swedens kärna ett ”Ni på sittplats, är ni klara?”. Efter att långsidorna halvt mumlande, halvt skamset svarat ”jajamensan fattas bara” uppfattar farmor vilken ramsa som nu lite blygsamt studsar mellan läktarna.

– Jag brukar alltid ropa ”Jajamensan fattas bara” för mig själv när jag sitter hemma och tittar på tv. Det känns som att de hör mig. Det känns som att jag får vara med också.

Efter den första halvleken ligger Sverige under med 2-0 och burop hörs när spelarna lämnar planen. Inte heller farmor är nöjd.

– Det är alldeles för många höjdingar. Finns det ingen annan back än den där Granen? Och Zlatan? Han måste kämpa mer. Men jag tror Marcus Berg gör minst tre mål i andra halvlek.

>>>>>>>

Den andra halvleken är bara en enda lång väntan på att Österrike definitivt ska avgöra. När 0-3 också kommer med kvarten kvar reser sig en mängd personer upp för att lämna. Målet har dock inte slagit ned farmor. Strålande glad rycker hon i mig.

– Inte ska väl vi gå? Det är mycket kvar. Oj, vad mycket det är kvar. Jag tror vi fixar det!

Tror du vi vänder 0-3 med en kvart kvar?

Inte kan vi väl bara ge upp? Vi får hoppas, Gusten!

När 4-0 kommer knappa tio minuter senare förstår till och med farmor att det kommer att bli förlust. Med en tung suck blickar hon håglöst ut över planen där elva gulklädda spelare står med händerna i sidorna. Ytterligare några personer väljer att lämna, buropen hörs från olika håll. Jag häver ur mig att det här måste vara ”ett jävla skämt”.

Inte svära sådär. Men den här Hamrén.., nej, vet du vad? Jag tror det är dags att sparka honom.

– Ja, kanske det farmor. Kanske det.

– Kan man sparka honom innan slutsignalen? Det tycker jag de alltid verkar göra utomlands. 

>>>>>>>

Zlatan, som farmor för övrigt uttalar Schlatan, reducerar till 1-4 på tilläggstid. Farmor är en av få som jublar genuint. På riktigt. Hon applåderar dovt med sina händer som är gömda i tröjärmarna. Får hon månne upp hoppet om poäng? Om seger?

– Ja, men det där var bra! Han är väldigt duktig, Schlatan.

– Det var ju ändå tur att du fick se Zlatan göra mål?

– Ja, det var roligt, men det hade inte gjort någonting annars. Jag har haft en sådan otrolig upplevelse ändå. Det här har varit helt fantastiskt och det spelar ingen roll att vi förlorar. Det har varit en makalös kväll. Makalös!

Slutsignalen ljuder och jag kan inte tänka mig att en enda person över åtta år är tillfreds. Förutom farmor då. Hon dinglar med fötterna, ler och påminner mig om att inte glömma hennes flagga som satt på hennes plats när vi kom.

– Den ska jag ha med mig hem och visa dem på hemmet. Så avundsjuka de ska bli.

Vi sitter kvar ganska länge. Det finns ingen anledning att ”jäkta” eller skynda sig. Dessutom vill farmor suga på karamellen så länge det bara går. Jag tror hon aldrig mer kommer befinna sig på en fotbollsarena med plats för 50.000 och jag tror hon vet om det också. Vi sitter kvar och blickar ut över en allt mer tom Friends Arena, det är bara det österrikiska laget som firar borta vid sina supportrar och vår studio i det andra hörnet som är kvar. Jag pekar bort mot strålkastarna och det lilla bordet där Karin Frick och Hasse Backe står och tar ned matchen.

– Ser du Backe där borta? Med det vita håret?

– Ja, där ja! Det är en väldigt stilig karl, Hans. Han var också kolossalt duktig när han var i BP. Och trevlig. Hemskt trevlig.

>>>>>>>

Någon halvtimme senare har vi i sakta mak vandrat ut från Friends ihop med mina två kollegor John och Isabel. Förlusten har runnit av farmor helt och hållet, om den ens en enda sekund påverkat henne, och jag kommer på mig själv med att aldrig ha känt mig så likgiltig inför ett så katastrofalt resultat och en så beklämmande usel insats. Jag inser att det enkom är farmor förtjänst. Hennes sätt att se på kvällen, på matchen, på upplevelsen. Hon greppar tag i min arm ännu lite hårdare och vi lämnar Friends ytterligare några meter bakom oss. Hon fick uppleva något hon förmodligen trott hon gjort för sista gången. Hon fick ett minne för resten av livet, alldeles oavsett hur kort tid hon har kvar. Och det gjorde att jag för en liten, liten stund sket i resultatet som just fallit. Tack för det, älskade farmor.

Och eyo, Zlatan! Farmor hann se dig spela. Hon hann se dig göra mål. Men än viktigare, i alla fall för mig, Du hann spela framför henne.