Deschamps och Benzema – två delar av samma hjärta

Ett nytt decennium, ett nytt Frankrike. Det andas försoning och väntas stordåd, det slås på trummor och letas rekord. I huvudrollerna finner vi ett baskiskt geni och ett algeriskt lejon, två franska fotbollsvirtuoser som kanske har mer gemensamt än vad man kan tro.

En lätt nattbris kastar säven åt sidan. Ett tåg stånkar uppför en bergspassage. Vi är långt från där det händer, vi tar till vara på denna magiska tystnad en liten stund. Ett andetag följs av ännu ett och vi går in i oss själva, för här ville vi alltid vara även om vi aldrig trodde vi skulle komma hit. Långt bort ylar kanske en varg kanske en hund, men vad betyder egentligen det i sammanhanget? Den där nattbrisen var en gång en storm, det där tåget fastnade en gång i en snöstorm. Men vi kommer längre om vi bara vill, med lite magi och mycket tro kan vi alla komma dit vi vill. Fotbollen är som fullmånen som lyser upp oss dagarna innan finalen mellan Manchester City och Chelsea; en måne som ger en magisk känsla, en fotboll som får oss att tro. Och så vi här nere, och tyvärr ingen Benzema i årets final. Det är ändå allt lite lustigt med fransmännens efternamn. Ofta heter bagaren f a k t i s k t ”Le Boulanger”, slaktaren ”Le Boucher”, fiskaren ”Dumarin” etc. Jag tänkte vi skulle börja med Didier ”från fälten”, eller Didier Deschamps.

Legendaren bär på nycklarna till framgång

Frankrike är mitt i förberedelserna för ett EM där man går in som en av förhandsfavoriterna. Om inte den stora favoriten. Sedan 2016 och den snöpliga finalförlusten på hemmaplan har landet drömt om den här chansen, och Deschamps som vunnit i princip allt som står att vinna kan bli än mer historisk. Men Frankrike är inte riktigt där ännu; säsongens största match på klubblagsnivå står ju för dörren, med N'Golo Kanté och Olivier Giroud i ena ringhörnan med sitt Chelsea. I den andra kunde Zidane ha befunnit sig för sin sista match som tränare i Real Madrid och Karim Benzema kunde ha gått ännu en rond i sitt livs turnering. Champions League, världens blickar är riktade mot Porto: det är nu det ska avgöras!

Passande nog valde Frankrikes kanske bästa TV-kanal – tillika den som sänder finalen – på torsdagskvällen att visa två rykande färska dokumentärer. Först ut på Radio Monte Carlo var således Didier Deschamps, les secrets d'une légende, tätt följd av Benzema, combat 4 étoiles. Två mycket välgjorda program och en högtidsstund för oss som älskar fotboll. Uppladdningen inför Finalen och det stundande Europamästerskapet kunde inte gjorts bättre; det var djupt, personligt och helt igenom magnifikt. Deschamps och Benzema är två delar av samma hjärta, detta enorma fotbollshjärta som tagit Frankrike genom tre decennier av (ibland oanade) triumfer och mediala snöstormar. Tåget är på väg att lämna perrongen, nu tar vi plats.

Didier Deschamps växte upp i den franska delen av Baskien, i staden Langlet inte långt från Bayonne. Hans rustika, lantliga och gedigna uppväxt i en enkel familj som bejakade pelota och rugby mer än fotboll skapade en vinnare utan dess like. Först som lovande ung spelare i Nantes, sedan som lagkapten där han blev ett franskt klubblags hittills ende sådan att höja CL-pokalen till skyarna med Marseille 1993 i turneringens allra första upplaga. Spelaren och tränaren Deschamps blev i mångt och mycket till en och samma under åren han spenderade i Turin med Juventus, där Marcello Lippi blev hans läromästare och mentor. Hans ord och gärning var med och banade väg för Zidanes väg mot toppen; besvikelsen efter uttåget mot Tjeckien i Englands-EM 1996 blev tändvätska för de bägge. 1998 blev de världsmästare och resten är, som man ju säger lite slarvigt, historia.

I förståelsen av kollektivet träffas Deschamps och Benzema

Om det var mycket blått och rött i dokumentären om Deschamps, var det mest helvitt när Benzema porträtterades av RMC. Strax under två timmar och inte en endaste gång syntes han i landslagsdräkten, aningen besynnerligt kan tyckas. Det känns lite som att Real Madrid är hans landslag och Benzema repeterade om och om igen att ”varje CL-match är för mig som en VM-final, från den första omgången till finalen”. Det blev om än mer tydligt att hela hans väsen och fotbollsgärning uppryms av turneringen han en gång debuterade i som ung, inbytt, nummer 19 för Lyon hemma på Stade Gerland mot Rosenborg. Sedan dess har den som Florentino Perez kallar ”världens bäste nummer 9” och ”en nummer 9 med själen av en nummer 10” sopat banan med de flesta. Benzema står strax bakom en trio som gjort flest mål genom turneringens historia, även om Benzema själv hellre understryker vikten av de målgivande passningarna och arbetet för lagets kollektiva framgång.

Och det är ju onekligen där han träffar Deschamps. Det är här de bägge mästarna påminner oss, om så behovet skulle finnas, att fotboll ytterst är en lagsport. Ingen är större än laget, det är en orkester vars symfoni utgörs av harmonin mellan alla dess delar. Frankrike har visserligen lämnat de tragiska scenerna från Sydafrika-VM långt bakom sig, men den viktigaste punkten måste ändå framhållas: vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans. Under Deschamps har fransk fotboll åter blivit en familj, precis som det var när Aimé Jacquet styrde nationen mot dess första historiska guld. Den karisma ”DD” då bidrog med på planen och i omklädningsrummet, genomsyrade att som laget företog sig. Hans intelligens och vinnarskalle har tagit honom förbi en rad svårigheter genom livet och karriären. Hans enorma erfarenhet och förmåga att se människan före fotbollsspelaren, kombinerat med en viss magisk intuition som beskrivs som någon form av fotbollsklärvojans, gör honom till den kanske perfekte förbundskaptenen.

Nyckeln som kastades bort och familjen som förlåtit

Den Benzema som gjorde succé som ung striker i Lyon och fick världens blickar riktade på sig är idag den totale anfallaren. De första åren i Madrid var rejält tuffa och hans forne tränare Gérard Houllier menar på att hans mentala styrka är hans främsta egenskap. Karim Benzema är Real Madrid och killen från Lyon-förorten Bron står nu inför den kanske viktigaste tidpunkten i karriären. Efter att ha gjort bort sig i samband med Valbuena-affären 2015, svärtat ner Les Bleus och svikit Deschamps förtroende, stängdes dörren till landslaget och nyckeln kastades bort. Benzemas ovilja att sjunga med i Marseljäsen har fått stark kritik från många håll och politikens flottiga fingrar är gärna där och petar. Frankrikes koloniala arv är inget som är särskilt lätt att handskas med och när fotbollen och dess huvudfigurer dras in i nationalistiska diskussioner kan det bara bli fel. Karim Benzema har sina belackare men vi är över 65 miljoner och en hel fotbollsvärld som väntar på att körsbäret sätts på tårtan, att han lyfter Jules Rimets pokal med Deschamps och den franska familj där han i allra högsta grad hör hemma. Den stora föryngringen som skedde inför Rysslands-VM slog mer än väl ut, där Deschamps än en gång visade sin fingertoppskänsla och Les Bleus bekräftade att man på varje position tillhör världens absoluta toppskikt. Om spelare som Benjamin Pavard stal rubrikerna för tre år sedan, är det denna gång super- anfallet med Mbappé-Griezmann-Benzema-Giroud som gör att förväntningarna är rejält uppskruvade. Under hemma-EM gjorde man en i det närmaste perfekt turnering, känslan är att det är dags att ta revansch för den där nesliga finalförlusten mot Portugal. Deschamps val att ta med Benzema i truppen är lika modigt som tajmingen känns rätt och draget genialiskt. På presskonferensen medgav han att alla personliga grubblerier lagts åt sidan – Benzema är med för att göra truppen komplett – och detta trots att högsta hönset inom fransk fotboll, Noël Le Graët, så sent som hösten 2019 proklamerade att Karim Benzema aldrig mer skulle bära den blå tröjan med tuppen på emblemet. Merci Didier!

Dela

Lämna en kommentar

Sajna upp för Tutto's nyhetsbrev
0 Kommentarer
Nästade kommentarer
Visa alla kommentarer