Livskraft på Wembley Stadium
Det krävs verkligen inte mycket. Sorlet när João Cancelo tar fart längs kanten, de förväntansfulla skriken som följs av applåder när Hugo Lloris lyckats tippa ännu en bra City-målchans till hörna, och de hånande jublen från City-fansen när Harry Winks slår en för hög passning till Serge Aurier.
I eftermiddag kändes det verkligen som att vi för en stund tilläts återprogrammera våra hjärnhalvor till det vi alla älskar med fotboll, upplevelsen!
8 000 åskådare fick komma in på Wembley Stadium för söndagens ligacupfinal mellan Manchester City och Tottenham Hotspur. Hälften av åskådarna släpptes in som supportrar till något av finallagen, medan den andra hälften arbetar inom den offentliga sjukvården i England. En liten men symbolisk gest av tacksamhet till de som under det senaste året slitit livet ur sig för att rädda liv.
Och ja, jag vet att det inte är första gången som ett försök med publik har gjorts i England. Senast för en vecka sedan var 4 000 på plats för att se Leicester slå Southampton och därmed ta en plats i årets FA-cupfinal. Ett test som tydligen gick bra, eftersom arenakapaciteten dubblades till idag.
Tio procents arenaallokering på Wembley räcker i mina öron väl för att dämpa de trista ljud som vi, som inte har knarkat försäsongsmatcher i större utsträckning, har lärt känna.
Det är en händelserik fotbollsvecka som har passerat, inte minst för Tottenham Hotspur. På tre dagar hann de med att tillkännage sitt inträde i Super League, sparka José Mourinho, träda ur Super League och sedan utse Premier League-historiens yngste tränare – 29-årige Ryan Mason.
I den första halvleken höll Hugo Lloris och Spurs, i den ordningen, med nöd och näppe Manchester City borta från ett ledningsmål. Det hade nog inte förvånat någon om en eller två av målchanserna som City skapade hade trillat in i nätet bakom den franske landslagsmålvakten. Lloris är fortfarande en av världens bästa linjemålvakter. Det fick han idag åter tillfälle att bevisa.
Tottenham hade matchen igenom stora problem att få tag i bollen. Nyblivne Tottenham-tränaren Ryan Mason har såklart inte hunnit sätta någon som helst prägel på laget. När Spurs väl erövrade bollen så behövde spelarna hämta andan istället för att direkt ställa om, helt enligt Guardiolas matchplan.
Medan världen väntar på post-Covid, verkar Guardiola redan inställd på att inleda en egen era; post-forward. Citys nummer nio, Gabriel Jesus, förpassades till bänken. In på hans plats kom Phil Foden, utan att för den skull emulera Jesus roll som anfallare. Fodens inträde innebar istället en kavalkad av offensiva spelare med gudabenådade passningsfötter. Det var en ynnest att se De Bruyne, Gündogan, Mahrez och Foden på en fotbollsplan samtidigt. Kvartetten lirkade hål på Tottenhams backlinje gång efter annan, men Lloris och Spurs-backlinjen höll emot in i det längsta. Manchester Citys supportrar bör verkligen hoppas på att Guardiola ställer upp med ett liknande lag mot PSG, då kan det bli en fortsatt rolig vår för de ljusblå.
Först i minut 82 fick Manchester City hål på Hugo Lloris. Den före detta PSG-spelaren Serge Aurier drog på sig en klumpig frispark nere vid ena hörnflaggan. Kevin De Bruyne piskade in ett skruvat inlägg, som mittbacken Aymeric Laporte skarvnickade in till segermålet.
1-0 City, och säsongens lättaste titel är i detta nu påväg mot det digra prisskåpet på Etihad Stadium. Jag kan dock inte undgå att känna att det var onödigt av Pep Guardiola att rotera bort sig i FA-cupsemifinalen mot Chelsea. En kvadrupel, den var i allra högsta grad nåbar, hade gjort honom ännu mer odödlig i fotbollsvärlden.
Men titlar hit och dit. Idag är det upplevelsen som ska hyllas! Tack alla ni 8 000 som idag bidrog med livskraft, och ett särskilt tack till de 4000 av er som gör det dagligen.
Dela
Lämna en kommentar