Zlatan, en av oss
Har varit i Rosengård en enda gång. Eller varit och varit. Men på väg därifrån körde vi över en katt i en skånsk by; det small till i underredet, chauffören tog på sig svarta handskar, gick ut och sen åkte vi vidare.
Jag tänker på alla de år som gått, nu när jag äntligen sitter med en kopp te och "Jag är Zlatan". Så här tio år för sent. När man bor utomlands passerar tiden revy, som det så fint heter. Du är inte där men inte heller här. Det är ack så svårt att förklara, men för egen del handlar det säkert en del om att han spelat i både Juventus och PSG. Så här i efterhand kan jag enkelt kalla det för “paraegoistisk paranoia”. Den där blinda fiendskapen. Men den sjukdomen drabbar bara en ytterst liten procent av alla fotbollssupportrar. Typ fotbollens covid, alltså.
Men nu känner jag mig bättre. Och jag inser vilken ynnest det är att ha en landsman som heter Zlatan Ibrahimović. Det finns olika orsaker till det, där kärleken till fotbollen kan sägas vara en. Men när jag läser hans självbiografi är det så många andra bitar som faller på plats. Så många aha-upplevelser och så mycket verklighet.
På en teater hände det att en brand bröt ut i kulisserna. Clownen kom för att varna publiken om det inträffade. Man trodde det var ett upptåg och började applådera: han insisterade; det applåderades ännu mer. Det är på detta sätt, tror jag, världen kommer gå under: till allmänt jubel från kloktänkande personer, som tror att det rör sig om ett skämt.
– Søren Kierkegaard, "Antingen-eller: Ett livsfragment, del 1."
De första bokstäverna har präntats ner. Det första kapitlet av den nya boken om Zlatan Ibrahimović är skrivet, i och med comebacken i Blågult och början av av VM-kvalet. "Jesus är tillbaka", skojigt skrivet av Zlatan på Twitter, och den osökta frågan är då om självaste Gud håller på Sverige i framtiden. Inte helt omöjligt, Jesus Corona är ju mexikan och inte uttagningsbar till EM.
Den ödmjuke Zlatan
Det jag tycker definierar Zlatan Ibrahimović bäst är hans oerhörda ödmjukhet. Ja, för om fotbollskonstnären Zlatan inte har något mer att bevisa för världen, så har världen fortfarande något att bevisa för Zlatan. Han är den störste som svensk fotboll någonsin visat upp, "fostrat" blir helt fel ord, men, åtminstone vid en tidpunkt omfamnat och tagit med sig. Zlatan Ibrahimović blev svensk längs vägen, och hans så osvenska sätt att vara ställde vissa frågor.
För visst handlar hela det här numera lite mindre om alla problem som genom åren som omgärdat Zlatan. Alla påhopp, alla vendettor, alla missförstånd. Visst känns hans återuppståndelse lite mindre som någon sorts revansch, än som en verklig positiv aura av fullkomligt enastående idrottsman som vill bidra med vad han kan för den kollektiva lyckan.
Han är bäst i världen, har varit så ett tag, och sannolikheten är hög att det dröjer innan någon närmar sig hans kaliber inom den snaraste framtiden. Så vilken tid det är att leva! Att vara fotbollssupporter! Att vara svensk. Känslan är att vi snart kommer få vandra vidare utan honom som Sveriges ess i rockärmen, så varför tveka? Låt oss älska, utan några som helst gränser och utan något förbehåll. Han är vår, vi är hans. Ännu en tid framöver.
Min pappa är, och hans pappa var, MFF:are. När farfar dog fick pappa ta hand om en handsnidad MFF-statyett. Om jag minns rätt, en avbild av Bosse Larsson, som jag haft i min närhet en stor del av mitt liv. Farfars far träffade kärleken i Vallentuna, men var ursprungligen från Löderup utanför Ystad. Han, Olaus Nilsson, växte upp på Nilssons-gården där nere och senare har halva min släkt, däribland min pappa, flyttat till Skåne och Österlen. Rötterna finns liksom där.
En gång träffade jag på en äldre skånsk dam på flyget mellan Nice och Köpenhamn som anmärkte på mitt efternamn och menade på att Nilsson var typiskt skånskt. Jaha, som Persson då? Har inte forskat vidare i saken, men det kan ligga något i det. Skåne försvenskades ju en gång i tiden, och gårdar fick nya uppsvenska ägare. Mellan tidigt 1700-tal och Hasse Borg har det ju sannerligen fallit en och annan borg.
Och så var det ju Bosse Larsson, ja. En annan malmöitisk Guldbollen-vinnare på sin tid. Som deltog i inte mindre än tre VM för Sverige på 70-talet. Det var väl tiden då områden som Rosengård kom till, då folkhemmet blev verklighet och Zlatan Ibrahimović blev till. Det är nu tidsperspektivet börjar kännas så förvridet, men Zlatan själv förklarar i sin bok hur det var. Och jag litar på varje ord som återges. Han som kommit fram på snåriga vägar, innan horisonten öppnade sig och han liksom gav sig iväg själv på en eka över havet.
"Seglaren ber inte om medvind, han lär sig segla", står det på en plansch pappa har på väggen hemma i Simrishamn. "Spelaren ber inte om medvind, han lär sig spela" kunde det stått om Zlatan varit på bilden, i MFF- eller Ajax-ställ. Eller i vilken tröja ni vill.
2016 var ett i mångt och mycket svart år för svenskt vidkommande. Under sommaren uttåget ur EM följt av Zlatans adjö till framtida landslagsspel. Och höstterminen hade knappt hunnit börja innan Sveriges största rockband genom tiderna inledde sin avskedsturné. Visst känns det som oerhört länge sen? Har egentligen så mycket vatten runnit under broarna? Eller är den gamla Enigma-videon "Return to innocence" i farten och spökar igen? Men Sverige har onekligen en fotbollsspelare så mäktig att han kan förflytta Berg. Även om Kent nog aldrig kommer tillbaka.
Atleter förenar världen medan politik splittrar den
Zlatan Ibrahimović, presskonferensen 22/3/2021.
I sina skildringar och liknelser talar Zlatan en hel del om ishockey. Och visst, han har rätt, det är en rikemanssport med tanke på kostnaderna för utrustningen. Själv hade jag tur att växa upp i Blackeberg i västra Stockholm, med "Skridsko-Johan" runt knuten, som var materialare åt en stor del av Västerorts-klubbarna och som finns kvar vid torget än idag. Så den där gamla Buster-filosofin, att syssla med så många sporter som möjligt, den gällde såklart inte Zlatan.
Min farfar, Kjell Nilsson, var en lovande hockeyspelare med Tumba i Viggbyholm, men utan hjälm såklart och fick tänderna utslagna av en puck eller tackling och så var den karriären slut. En ung Zlatan hade andra farsoter och demoner i sitt vardagliga liv, och som i ett TV-spel, tog han sig från bana till bana, från värld till värld, och besegrade boss efter boss tills han själv var boss. Det kallas att vara en "selfmade man", något som har svårt att uppskattas i Sverige med vår jantelag och allt. Men i Italien älskas detta och drömmen blev sann för vår osvenskaste av fotbollsspelare.
Och jag vill mena på att Zlatan öppnat våra sinnen och långsiktigt ruckat på vår nordiska instängdhet, att det finns ett före Zlatan; som kanske var vackert och synonymt med Bosse Larsson och det mina och dina förfäder tog som det bästa Sverige var kapabelt till. Sen finns Zlatan. Nu finns Zlatan. Sen finns Zlatan, men också så mycket mer. Ett är säkert: det bästa ligger framför oss!
Jag vet att jag långt ifrån är ensam att känna så.
Men lite av en enstöring har jag ändå alltid varit, dock socialt inrättad. I november 2018 styrde jag såklart kosan hemåt så fort turistsäsongen i Provence var avklarad, och min son John minns ännu sin pappa som såg AIK-MFF i badrummet med tanke på ljudkulissen och vrålet när Sebastian Larsson avgjorde på frispark. Jag klättrade på väggarna.
Efter att jag åkt med supportertåget en dimmig morgon med min enorma resväska och fått den helt logiska frågan “fan, ska du flytta till Kalmar eller?”, och sett Henok ge Nisse von Rosens pokal, bar det av vidare mot Skåne. Pappa och jag skulle ju några dagar senare se IK Pantern-AIK i den hockeyallsvenska serielunken. IK Pantern, en klassisk malmöklubb, bildad på 50-talet, lades tyvärr ner efter säsongen, men den där resan, den från Simrishamn till Rosengårds Ishall, en onsdag i november, var en av de bästa jag någonsin gjort. Jag tror pappa håller med.
Och i Rosengård möter jag Zlatan. Mellan fotboll, hockey, guld och hopplöshet. Vi möts i en förståelse där uppmärksamheten blir den gemensamma nämnaren. Inte den från media, den som ack Zlatan känner så väl, med dess knivhugg och reptilliknande beteende. Nej, inte den utan den uppmärksamheten som är fostrande och besläktad till det enda viktiga bekräftandet vi som människor står på som grund. Nämligen det som kommer från våra föräldrar.
En liten dos av kärlek
Zlatan beskriver det så fint, hur hans pappa en dag vaknade upp och började se sin son. Det började vid träningsplanen när han slagit sig in i Malmös A-lag och har fortsatt genom hela hans karriär. I min mening hade det inte funnits någon Zlatan Ibrahimović utan en Šefik Ibrahimović, och då frångår jag naturligtvis de biologiskt självklara bitarna. Han fick vänta länge på sin pappa, men till slut förstod han och min bild är att den store Zlatan inte kunnat bli möjlighet utan det.
Denne Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna hade förblivit ett problem skapat av ett problem, sonen till en invandrare från Bijeljina i Bosnien och en kroatisk städerska. Det krävs så lite, och Zlatan Ibrahimović är ett talande bevis på det. Det där "litet" är en liten dos av kärlek och det vittnar om kärlekens kraft. Men nu börjar jag låta som Björn Ranelid.
Men ändå blev det så. När fäderneslandet kallade, svarade en 39-årig evigt ung Zlatan. På podiet efter nästan en timmas lång presskonferens avslutades det med en fråga som rörde hans söner och hur de kände om saker och ting. Då brast det för Zlatan. För vinnaren-i-själen-som-kan-ta-alla-smällar blev tårarna enda utvägen. Zlatan grät.
Jag tror slutet på den där presskonferensen var oerhört viktig, om inte grundläggande för framtiden. Den sade något vi bör ha med oss in i framtiden och som går långt över fotbollens ibland linjekritade värld. Nämligen att vad som än händer är vi en familj.
Vad en person förmedlar rent själsligt känns också viktigt att ta upp. Och i fallet Zlatan har jag sällan känt annat än glädje; inför det han utövar, alltså fotbollen, som ju är det största i hans liv och i många av våras. Men också inför själva livet som sådant.
Jag skulle vilja gå så långt som att befästa att så länge han inte fanns med i landslagsdiskussionen dog en stor del av den glädjen. Det blev en lång repetition av saker, händelser, på och runt planen som saknade egentlig innebörd. Därför känns det så oerhört vältajmat i dessa tuffa tider, utan publik på läktarna osv, att Zlatan, att Glädjen, kommer tillbaka. Liksom: ge mig nåt som känns!
En Zlatan som alltså är inne på sitt fyrtionde levnadsår men som utstrålar en trygg personlighet som aldrig förr men som har suget, glädjen och – åtminstone enligt honom själv – den fysiska kapaciteten att visa världen. Att köra på så långt det går, att bära den blågula fanan mot oanade höjder och triumfer. EM? Förlängning av kontraktet med Milan? VM? Den som lever får se. Ingenting är uteslutet, men låt oss sitta ner i båten vänner av Zverige. Hoppet är det sista som överger människan.
Och jag träffar Zlatan där. Vi möts i ett gemensamt hopp och en gemensam vilja att låta glädjen och det som bringar glädjen, i det här fallet fotbollen, segra. I en tid av negativa spiraler, världskris och konspirationsteorier kan det ibland vara vettigt att gå tillbaka till det man känner allra längst inne: att lyssna till sin inre röst kanske inte är fullt så mycket humbug som en del vill få det till att vara.
En av oss
En som säger sig ha gjort det är en av världens ledande konspirationsteoretiker, engelsmannen David Icke, tidigare proffs i Leicester där han spelade som målvakt innan han blev rikskänd sportjournalist. Senare blev han mannen som lyckades fylla bland annat Wembley för sina enmansshower som kunde pågå i nästan ett halvt dygn. Bara något år innan Zlatans bok kom ut, publicerade Icke en rejäl tegelsten med titeln "Human Race Get off Your Knees" med undertiteln "The Lion Sleeps No More".
Det kan vara intressant att notera hur boken inleds. Nämligen med det första kapitlet "I Am Not David Icke", där han berättar hur hans påstått kosmiska uppvaknande till hur världen egentligen ser ut, gick till.
Jämför detta med titeln till Zlatans bok, från 2011, "Jag är Zlatan Ibrahimović". Okej, utan undertiteln som kunde varit "Lejonkungen jagar på nytt", men träffande är det ändå.
Tio år har gått sedan dess och Zlatan har under tiden som gått onekligen besegrat en och annan domedagsprofet, en och annan belackare eller tvivlare.
Han är den han är och vill inte vara någon annan, helt och håller trygg i sin närvaro och i det han vill göra. Som fotbollsspelare har han haft en lång karriär kantad av både rosor och palmblad, med en meritlista som få inom fotbollen och där segrarna varit ledstjärna.
Om världen går under imorgon, fick vi i alla fall se Zlatan. Och nu vet vi att han är en av oss. På riktigt.
Dela
Lämna en kommentar