Neymar är bäst i världen
En spelares estetik och unikitet har alltid varit viktigt för mig. Så länge jag kan man minnas valde jag favoritspelare efter hur de rörde sig, deras finter och utseende. I det här landet är det brunkarna, de hårt arbetande, ödmjuka spelarna som lyfts fram. När Janne städar San Siros omklädningsrum ställer sig hela Sverige upp och jublar. Vi hade kunnat torska mot Italien, Jannes insats hade ändå blivit ihågkommen som en av de största i svensk fotbollshistoria.
Vi har blickat dreglandes mot England i decennier och banne mig till och med vurmat för skotsk fotboll. Skotsk fotboll! Jag har alltid avskytt det där och kan lugnt säga att det inte alltid har varit helt enkelt att vara Wilbur José i 80- och 90-talets Sverige. Redan tidigt uppmärksammade 50- och 60-talister Maradonas filmningar. Själv såg jag de inte ens. För mig fanns bara Maradonas tåtrippande steg, hans bländande teknik och lena vänsterfot.
Men det är inte bara Maradona, listan kan göras lång på sydeuropeiska och sydamerikanska spelare som man fnyst åt i de omklädningsrum jag vuxit upp i. Bara tanken på en flygande Zamorano-nick – håret alldeles vilt i vinden, blicken tokig – får mig att hårdna. Är ni med? Du kan röra dig skönt och ha en look som tilltalar men nivån på spelet måste trots allt vara högsta klass för att jag verkligen ska omfamna spelaren.
Ikväll var det Champions League-retur och ombytta roller på Parc des Princes i den första halvleken. Nu väntade man på PSG-målet men fick ledningsmålet av Bayern*. Så kan det vara. Innan det hade Neymar gjort precis allt utom mål. Det var klackar, lobbar, ribbor och stolpar och det ena och det fjärde. Det var show. Det är det alltid när Neymar spelar. Liksom det var för många av hans brasse-föregångare, givna favoriter i min bok. Zico, Edmundo, Ronaldo, Kaka, Ronaldinho. Vad är det för liga ens!?
Att 2021, när motståndet är monitorerat in i minsta detalj på förhand, se Neymar showa är till och med svårt att ta in. Eller svårt och svårt, man kanske inte alltid behöver reflektera så förbannat. Jag säger så här: att se Neymar spela fotboll, till och med när läktarna är tomma och pengarna kommer från någon jävla oljeshejk, är ren och skär njutning. Jag sitter och småflinar för mig själv i soffan. Måste se ut som ett jävla fån, men det är så det ser ut. Med halvribba och ett jävla flin sitter jag där!
Det finns såklart de som är snabbare, det finns definitivt de som underkastar sig laget bättre, det finns de som gör fler mål och poäng, som vinner mer, spelare som är smartare och uppfattar helheten på kortare tid, men ingen och då menar jag verkligen ingen, är som Neymar. Och nu säger det bara för att det är så jag känner. Det är faktiskt så jag har känt under en ganska lång tid: Neymar är världens bästa fotbollsspelare. Hur i helvete motiverar jag det? Jag skrev ju precis det! Estetik, unikitet, charm. Hans lekfullhet, just det. Sättet han lattjar fotboll på, på den absolut högsta nivån. Allt det där.
Neymar är bara bäst och det hade du också tyckt om du inte var så förbannat låst. Omfamna det bara. Lägg dig platt. Rensa skallen. Säg det för dig själv. Gorma om du vill. NEYMAR ÄR BÄST!
*För de som bryr sig så ledde Bayern med 1-0 när det här publicerades och Neymar hade milimeterbränt fem dunderlägen.
Dela
Lämna en kommentar