No Time To Die: Mästerverket som kom av sig

OBS: Den här texten innehåller spoilers!

Precis hemkommen från biografen försöker jag samla mina tankar. Vad var det jag precis såg? Var det en Bond-film eller en grekisk tragedi? Såg jag en iskall superagent eller en mysig familjefar?

Vissa saker är som olja och vatten, det går inte att förena, och ibland måste vi bara nöja oss med det. Acceptera fakta. Vissa saker petar man inte på. Man gör inte en carbonara med grädde. Man har inte ketchup i en ragù. Det kan bli gott, det kan funka för en klick människor, men det är inte rätt.

Som alla fiktiva karaktärer lever och verkar James Bond i ett parallellt universum. Precis som i vårt ordinära universum består Bonds av många regler och lagar, skrivna som oskrivna, som likt gravitationskraften håller upp världen och får den att fungera. I det här universumet finns många konstanter, mycket som är "bondskt" och som vi lärt oss älska, men den viktigaste konstanten är den här: Bond dör inte. Bond kan inte dö.

Det har laborerats med James Bonds död tidigare, men det har varit fejk, på låtsas, en bluff, bara ytterligare ett slugt sätt att förleda fienden. In i det sista, till och med när missilerna regnade på Bond och sprängde honom i luften som vilken gemen som helst, hoppades jag på ett mirakel, en twist. Jag hade tagit vilken utväg som helst, klibbig, usel, klyschig hellre än att se James Bond dö.

Medan mina medbiobesökare grät, var stilla i vördnad och svallade av känslor för James Bond och Madeleine Swann när de sa sina sista, svulstiga ord till varandra, suckade jag högt och ljudligt och sa för mig själv, "vilket skämt". Jag kände mig inte rörd, jag kände mig lurad. Och det gjorde mig förbannad.

Mycket med filmen var fantastiskt. Enastående rentav. De första 30, 40 minuterna var en ren fröjd och intensiteten förtrollande. Jag njöt, och när vinjetten väl började satte jag mig tillrätta och log för mig själv. Det här skulle bli bra.

Och det fortsatte i storslagen stil. Scenerna, vyerna, kläderna, bilarna, motorcyklarna, allt var perfekt. Från den ikoniska Aston Martinen på slingriga italienska vägar till den lilla segelbåten och gamla Land Rovern i Karibien... det var fulländning och en hyllning till det mest stilsäkra vi har i den här alltmer förfulade populärkulturella världen.

Låt oss heller inte glömma soundtracket. Jag menar Hans Zimmer, snälla, klart det blir fem getingar, men Billie Eilish gör dessutom mos av titelspåret på det mest positiva sätt. Hon nejlar den som Shirley Bassey nejlade Goldfinger, som Sheena Easton nejlade For Your Eyes Only eller som Adele nejlade Skyfall.

Men sen går det faktiskt brant utför.

Jag får kämpa med den otroligt pajiga plotten där M (en allt träigare Ralph Fiennes), designern bakom ett nytt supervapen, tydligen inte förstått vilka implikationer hans skapelse skulle få. Eller att det skulle hamna i fel händer förr snarare än senare. Har Påven balkong? Med den slutledningsförmågan borde inte vara chef för MI-6, han borde sitta på Beckomberga.

Jag får kämpa med att en NY 007 dyker upp (!), jag får kämpa med att James Bond plötsligt fått talets gåva och blivit en semi-sliskig Don Juan, och jag får kämpa med att man försöker pränta in i biopubliken att 007 "bara är en siffra" på postmodernt mumbo jumbo-vis. Men jag köper det, jag köper allt, jag gör det för det stora hela, jag försöker se helheten, jag zoomar ut och jag får det att funka för en stund. För mitt i allt detta är Bond, trots allt, fortfarande Bond.

Tills han inte är Bond längre. I filmens slutskede slutar nämligen James Bond att upphöra. Inte bara på det fysiska och rent existentiella planet när han sprängs i atomer, utan innan dess. Han ger nämligen upp. James Bond ger upp. Han accepterar nederlaget. Har ni hört något så idiotiskt? Har ni hört på maken?

Det finns mycket märkligt i det, av uppenbara anledningar, bland annat att han inte lärt sig läxan. Det är han annars bra på, Bond, han lär sig av sina misstag, han lär känna sin motståndare, man kan lura honom en gång men inte två.

Det är bara det att en, enochenhalv timme tidigare har han fått reda på att Ernst Stavro Blofeld, spelad av den överexponerade men ändå magnifike Christoph Waltz, blåst honom. Han lämnade sitt tvåplus-liv med sin livs kärlek Madeleine Swann, spelad av den minst lika magnifika Léa Seydoux, för något Blofeld sa. Hans ärkefiende. En lögn.

Borde han då kanske tänka en extra gång när den trista huvudskurken – vad hette han ens, Safin? – spelad av Mr. Robot-snubben, säger att allt är kört, Bond kan aldrig mer röra sin älskade Madeleine eller sitt barn (ja ni hör ju, det fortsätter) igen. Då är plötsligt allt över, allt är kört, skurkens ord är lag och det är lika bra att bara lägga sig ner och dö.

Tillåt mig protestera. Det var en patetisk förevisning. Jag fattar att Daniel Craig är trött, det har han klargjort med all önskvärd tydlighet, men Bond ska inte vara trött. Bond ska vara Bond.

Och där befinner jag mig nu, trängd mellan tankar att det var bland det bästa jag sett i Bond-väg till att det var det absolut sämsta, till att det inte ens var en Bond-film det här egentligen, det var nåt annat, nåt modernt, nåt för 20-talet.

Är det nu så att vi istället ska följa den "nya" agent 007 är det bara sätta en gaffel i hela James Bond-franchisen. Den är klar.

Dela

Lämna en kommentar

Sajna upp för Tutto's nyhetsbrev
6 Kommentarer
Nästade kommentarer
Visa alla kommentarer