Porträtt av en bekväm legendar
Ekim Caglar har sett Netflix-dokumentären Pelé (2021) och menar att det är en film som fyller ett tomrum.
Ett par gånger om dagen tänker jag på Pelé. Anledningen är inte fascination för spelaren eller personen. I första lägenheten i vår port bor en pensionerad granne som har en Pelé-sticker på sin ytterdörr. Konstsparken på bilden är en del av vardagen.
När vi startar dagen med att ligga lite efter i tidsschemat på väg till min sons skola: Pelé gör en sned cykelspark. När två kassar mat förvandlas till betongsäckar sista biten upp i trapphuset (vi saknar hiss): Pelé gör det svåra enkelt medan min oförmåga att handla lagom mycket innebär att det enkla blir svårt.
För mig är Pelé en av de största som spelare. Men inte som profil. Åtminstone någon gång i veckan funderar jag på hur Pelé hamnade på dörren. Räcker sportslig genialitet för att förtjäna att vara den enda avbildade spelaren i trapphuset? Eller borde han ha gjort andra avtryck som jag har missat?
Tusen mål och VM-guld
Regissörerna Ben Nicholas och David Tryhorns Netflix-produktion om Pelé är ambitiös. En nästan två timmar lång dokumentär om Pelé är ett svårt projekt att ro i hamn på ett sätt som lämnar bestående intryck.
Ni kan historien. VM-guld på svensk mark som 17-årig finalhjälte 1958. Tusen mål. Världsturnéer. Guld i tre av fyra VM-turneringar.
Den här dokumentären fyller ett tomrum. Det är inte bristen på Pelé-påminnelser (som sagt) eller något nostalgiskt pandemitillstånd över att få se ett fullsatt Maracanã som har skapat det. Det finns något värdefullt i att bara se en vinkel av en livsviktig sekvens.
Vi lever i en tid där minsta lilla fint från Messi ackompanjeras av samma typ av musik som ska få oss att köpa bilar och rakhyvlar. Ögonblicket när Cristiano Ronaldo sätter en frispark spelas upp med en onaturlig tempoväxling. Allt behöver inte vara några magra sportspegelminuter. Men allt behöver heller inte en överproducerad YouTube-compilation.
Straffsituationer kan lösas genom ett absurt försök till en fotbollens titthålsoperation för att få fram ett kliniskt rent domslut (vilket man ofta misslyckas med). Och vi tvingas följa processen och bibehålla intresset under tio repriser.
Mot den bakgrunden är Pelé-dokumentären en befrielse. Det är väldokumenterat, men inte för väldokumenterat. Varje mål bär en känsla av att vara ett guldkorn som har vaskats fram. Allt är en kulturgärning för att påminna om en annan tid och en annan fotboll. Jag behöver den här portionen Pelé trots att jag ser honom varje dag.
Tar sig fram med rullator
Dokumentären är i första hand en genomgång av Pelés uppväxt och de stora turneringarna 1958-1970. De långsammare tagningarna där nutid knyts till historia visar en åldrad idol. Den gamle Pelé sitter och småsnackar med gamla lagkamrater, till exempel runt ett bord utomhus där måltider intas under gemytliga former. Jargongen som utvecklades i omklädningsrum och på planer för 50-60 år sedan förmedlas av äldre ätande herrar. Det är en klassisk fallgrop att fånga sådana scener, men detta känns faktiskt förvånansvärt oregisserat.
Den närmast ungdomliga glädjen balanseras upp av scener där Pelé tar sig fram på sin rullator för att ensam i ett halvmörkt rum ge sin bild av hur saker och ting egentligen var. Filmens styrka är inte de fördjupande intervjuerna. Men det är stämningsfullt. Känslan räcker långt men inte hela vägen.
Dokumentärens bärande delar handlar inte om samhällsfrågor kopplade till Pelé, men det är här det blir som intressantast. Nicholas och Tryhorn har lyft in välbehövliga vinklar. Den brutala militärdiktaturen (1964-1985) tog makten och konsoliderade denna under Pelés storhetstid. Juntan försökte utnyttja fotbollens kraft och gjorde allt för att göra landslagets och Pelés popularitet till sin egen.
Frågan hade kunnat tonas ner, men Nicholas och Tyhorn problematiserar och frågar Pelé om hans egen roll i detta maktspel. Visste Pelé till exempel något om den tortyr som oppositionen ständigt rapporterade om? ”Om jag sa att jag inte visste något vore det en lögn. Vi hörde talas om en massa saker. Men vi var inte säkra på vad som var sant eller falskt”, förklarar han.
Oron över vad som kan hända vid reaktioner mot juntan är enkel att förstå. De uppenbara riskerna kan inte nog understrykas, och andra som intervjuas i dokumentären lyfter det perspektivet. Det går inte att avkräva individer öppna och potentiellt farliga politiska markeringar, men svaret är svagt med tanke på de människor som torterades och i många fall mördades.
Oförmåga att ta politisk ställning
Santos världsturnéer, som skapade ett geografiskt avstånd till hemlandet, blir ett försvar som leder till fler frågor. Pelé fick rapporterna men visste inte vad som stämde, enligt egen utsago. Intresset av att ta reda på fakta verkar inte ha funnits. Pelé tog aldrig parti för någon regering, men han kritiserade aldrig någon heller.
Kritiken mot oförmågan att ta ställning sammanfattas av en gammal landslagskollega från VM 1970, Caju (Paulo Cézar Lima): "Jag älskar Pelé, men jag kritiserar honom ändå. Jag ansåg att han uppförde sig som en nickedocka."
Som en liten påminnelse: Pelé var generationskamrat med Muhammad Ali (som nämns i filmen) och de atleter som tog ställning vid OS i Mexico City 1968 för svartas rättigheter (John Carlos och Tommie Smith med knutna nävar, samt den solidariserande Peter Norman).
Till den rebelliska skaran kan Afonsinho, som efter en konflikt blev avstängd av sin egen klubb Botafogo, adderas. Han gjorde det otänkbara och utmanade systemet genom att starta en rättsprocess för att ändra den regel som begränsade spelarnas utrymme att förhandla egna övergångar.
Mittfältaren vann den rättsliga dragkampen 1971 och gav spelarna större frihet att lämna klubbar om de hamnade i liknande situationer. Det visar att det fanns möjligheter att vara oppositionell och vinna symboliska strider.
Senare kom en hel förening att agera för att demokratisera sin klubb och sedan hela Brasilien, under parollen Democracia Corinthiana. Det gick att kasta grus i systemets maskineri, men det krävdes en stor portion mod och vilja. Vissa fotbollsaktörer valde att stå upp för sina samhälleliga ideal. Andra att ha en uteslutande sportslig meritlista.
Regissörerna kan inte lastas för att frågor blir hängande i luften. Men vissa perspektiv som faktiskt har gjort Pelé till en banbrytare vid sidan av planen fördjupas inte tillräckligt. Temat att han blev en av fotbollens första riktigt stora kommersiella figurer är ett sådant. Det är synd. I detta fångas ju egentligen Pelés gärning som en brygga mellan det gamla och nya.
Fyllde fickorna i jippoliga
”Fotboll förr” är Jules Rimes-pokalen. Pelé var delaktig i att föra den permanent till Brasilien 1970. Men den oförstörde talangen blev också den kommersiella aktören Pelé som kunde föra sig framför kameran, i förhandlingsrummen och i de politiska maktkorridorerna, som idrottsminister på 1990-talet. Karriären avrundades i en jippoliga, som fyllde fickorna. Känner ni igen det?
Den som saknar samhälleligt djup hos huvudrollsinnehavaren kan komplettera med sociologen och författaren David Goldblatts fascinerande bok Futebol Nation: The Story of Brazil through Soccer (2014). Eller varför inte investera tid i en spelare som faktiskt kombinerade sportslig världsklass med mod och medvetenhet i politiken? I fotbollen finns bara en Socrates, corinthiansdemokraten och läkaren Sócrates. Andrew Downies biografi om honom balanserar väl mellan samhälle och fotboll.
För den som är trött på VAR och utomgalaktiska stjärnor men ändå vill ha legendarisk fotboll från en annan tid finns det mycket att hämta i den här filmen. Min granne i trapphuset, Pelé-fantasten, håller med all sannolikhet med.
Dela
Lämna en kommentar