Varför gillar du fotboll?

Ekim Caglar

21 apr 2021

Känner du igen situationen när en person subtilt ifrågasättande och med en lätt fascination tycks undra varför människor kan ägna tid åt något så meningslöst? Ibland avslöjar frågan ”varför gillar du fotboll?” en lätt avsmak som andas elitism. Det finns lite olika sätt att handskas med den attityden, men mer om det senare.

För många av oss handlar fotbollsintresset knappast om aktiva val. Familjeband, år av nötande av skott mot rangliga mål tillsammans med vänner och samlarprylar i form av Panini-album, matchtröjor och halsdukar gör fotbollen till en trygg plats. Här lär sig miljoner människor allt om villkorslös kärlek och att ingå i en kulturgemenskap med gemensamma referensramar och minnen.

Det kan finnas ännu enklare förklaringar.

I vår familj stöttar man vissa lag och undviker andra. I min släkt är Fenerbahçe i minoritet. Antipatierna mot klubben är kännbara. Under barndomen ledde det till att allt som andades blågula titeldrömmar resulterade i gulröda eller svartvita sympatier, beroende på vilken klubb som hade potential att stoppa Fener. Det Blåvitt som min pappa lärde sig att älska som ny i Sverige på 1970-talet gick via mig vidare till min son vars hittills enda relation till staden är en 1-0-seger på Gamla Ullevi mot AFC Eskilstuna.

Du har garanterat en liknande berättelse. Men varför hamnade fotbollen överhuvudtaget i så många människors liv? Varför fick vi ens möjlighet att gilla just fotboll?

Historieprofessorn Alan McDougall förklarar fotbollens popularitet från 1800-talets andra hälft och framåt utifrån flera aspekter i boken Contested Fields. För framfarten i Storbritannien krävdes rätt ekonomiska förutsättningar. En mängd faktorer, såsom industrialiseringen, höjda löner och mer fritid gjorde att fler hade möjlighet att upptäcka och bejaka ett begynnande fotbollsintresse.

På ett mer handfast plan förklaras varför fotbollen är större än andra idrotter. Fotbollen är en sport som inte kräver någon dyr utrustning. Den kan spelas nästan var som helst och har regler som jämfört med många andra idrotter är relativt enkla att följa.

Det har bidragit till att breda befolkningsskikt både har kunnat ta fotbollen till sig och utöva en idrott som i sin moderna form börjar närma sig 200 år, men som i dess olika fotbollslika former har betydligt djupare rötter i många delar av världen. Bollspel har länge varit ett naturligt sätt att umgås och stärka kulturella band på. Den moderna människan gör således det många alltid har gjort, nu i form av fotboll.

McDougall menar att en framgångsfaktor var att tillgängligheten var kollektiv. Den enkla lagidrotten blev en gemensam aktivitet. Fotbollen upprätthåller och stärker relationer.

I fotbollen finns också något som till exempel basket och volleyboll saknar – de till antalet färre målen är kronjuveler som inte tappar sin mening mot slutet av matcherna där resultaten svänger snabbt. Det gör att målmomentet är konstant meningsfullt för spelare och åskådare”, menar McDougall.

Känslan fångas av karaktären Mark Renton i kultfilmen Trainspotting: ”I haven't felt that good since Archie Gemmill scored against Holland in 1978.”

Slutsatserna gör det enklare att förstå framväxten av klubbar kopplade till nationella kollektiv, arbetsplatser och trossamfund. Fotbollen blir här ett sätt att stärka hälsan och samtidigt befästa kollektiva identiteter. Betydelsen av att vara något tillsammans blir än starkare om vi också kan göra något kollektivt.

Till detta skulle även klimatmässiga förutsättningar kunna adderas då alla idrotter som kräver snö hamnar på efterkälken (no pun intended) ju närmare vi kommer ekvatorn. Kort sagt: Peter Forsberg och Wayne Gretzky kan aldrig bli globala ikoner.

Det behövs inte mycket erfarenhet för att fylla på med ytterligare egna exempel. Fotbollen, både på och vid sidan av planen, ger oss njutning, rutiner och ritualer som ger livet en mening. För någon kan det handla om att via fotbollen skapa sociala nätverk i ett nytt samhälle. För andra är fotbollen den enda plats i livet där meningslösheten inte är förhärskande.

Alla är inte övertygade om att fotbollen fyller en positiv funktion. Under VM 2010 fick jag litteraturvetaren Terry Eagletons fotbollskritiska artikel i The Guardian skickad till mig av två vänner, en gammal högstadielärare och en kusin. Poängen var klar. Eagleton menar att mänskliga behov som solidaritet och gemenskap tillgodoses av fotbollen. Problemet är bara att fotbollen bara leder till samhällelig passivitet och därmed blir ett sätt att bevara en rådande ojämlikhet, menar artikelförfattaren.

Så kan det vara. Men så behöver det inte nödvändigtvis vara. Så är det definitivt inte alltid.

Supportrar bidrar till att mobilisera vid kristider. Marcus Rashford kämpar mot barnfattigdom och sätter press på politiker. Ultras i länder som Turkiet och Egypten har i perioder stått längst fram på barrikaderna för att protestera mot auktoritära ledare.

Listan över när fotbollen blir en plattform för demokratiskt motstånd för konstruktiva krav kan göras lång, även om Eagletons kritiska blick är nödvändig. Vi talar trots allt om en idrott vars mångmiljardindustri skapar ett eget ekosystem byggt på korruption, gör spelare (alltså människor) till handelsvaror och sporttvättar unkna regimer. Naturligtvis finns det massvis med fotbollsaktörer som har spelat en direkt destruktiv roll i samhälleliga processer.

Fotboll är att kommunicera. Historikern Eric Hobsbawm har sagt att fotbollen möjliggjorde samtal ”mellan praktiskt taget vilka engelska eller skotska arbetare som helst, och något tjog firade spelare utgjorde en gemensam referenspunkt för alla”. Det han skrev om sekelskiftet 1900 i Storbritannien har idag blivit ett globalt faktum, åtminstone ifråga om den internationella toppfotbollen.

Så mycket är sig likt. Samtidigt är inget sig likt.

Medan min pappa som barn följde fotboll på 1950-talet i en by utanför staden Gaziantep i Turkiet via tidningar som rapporterade med flera dagars eftersläpning hade jag kabel-tv och Goal-tidningar. Idag är det lika självklart att streama en dokumentär om Antoine Griezmann som att lyssna på en podd om spelsystem eller beställa en bok om ultras i Egypten.

Referensramarna blir många, och så även infallsvinklarna. Samspelet kring samtalen och utövandet av fotbollen förändras men kan fortfarande vara en arena för fördjupade sociala processer. Det betyder inte att fotbollen alltid kan fyllas med mening eller inte har problem. Men det betyder heller inte motsatsen.

Så. Varför gillar jag fotboll? Ingen aning, fotbollen bara fanns där. Och jag älskar den, även om baksidorna inte heller ska underskattas. Eller lite omständligare uttryckt: För att jag är en del av en kulturell och social process som har pågått i hundratals år, på gott och ont.