Ska vi skilja konstnären från verket?
Frågan huruvida Ryan Giggs är en fruktansvärd människa är härmed utagerad. Men debatten som följer i dess kölvatten fortgår alltjämt.
Det har knappast undgått nån med fingrarna i den syltburk som är fotbollen att Ryan Giggs står åtalad för att ha spöat på sin flickvän och en annan kvinna. Vi minns också den mångåriga affär Giggs hade med sin brors fru som uppdagades för några år sen.
Giggs sa själv inför rättegången att han ser fram emot att ”rentvå sitt namn” men det tåget har såklart lämnat perrongen.
I veckan blev Thierry Henry och Alan Shearer invalda i Premier Leagues nyinstiftade Hall of Fame. Det spekuleras i att Ryan Giggs var tänkt att föräras den hedersbetygelsen istället för Henry innan hans kvinnomisshandel kom i dagen. Nu är han inte ens med på shortlisten inför nästa inval. Allt tyder på att han aldrig kommer bli invald.
Wales herrlandslag har på typiskt brittiskt manér – vågar jag säga så? Ja, det vågar jag – entledigat Giggs från att leda laget i det stundande Europamästerskapet, men titeln förbundskapten har han alltjämt kvar. Det är så klart bara en tidsfråga innan han ryker även där.
Att Ryan Giggs inte kommer väljas in i Premier Leagues Hall of Fame har så klart noll och intet att göra med hans fotbollsgärning. Vi pratar om en ikon, en legendar. En av relativt få spelare som verkligen är Premier League förkroppsligad.
Den nära förestående Wales-kicken har heller inte nåt att göra med de fotbollsmässiga resultaten. Laget ska snart spela EM.
Och det är här det blir problematiskt. Jag tror och hoppas att väldigt få rider ut till Giggs försvar i den här sörjan han själv skapat och där han skadat andra människor, men i en förlängning, var ska vi dra gränsen? Hur politisk ska fotbollen bli? Vilka parametrar förutom de strikt fotbollsmässiga ska fotbollen ta ställning till?
När jag läste om Ryan Giggs rättegång kom jag osökt att tänka på Michael Jackson. En av de mest uppburna och talangfulla artisterna som nånsin gått på den här jorden. När det för en tids sen framkom att han haft, för att uttrycka det milt, tveksamma relationer med unga pojkar var det som om världen delades itu.
En del radiokanaler slutade spela hans låtar, andra fortsatte som förut. Många fans brände hans skivor, andra försvarade honom rabiat. Och jag? Jag fann mig själv nånstans mitt emellan. Ärligt talat tycker jag det numer är problematiskt att lyssna på Michael Jacksons musik. Om det är rättvist eller inte har jag inget svar på.
Det finns tyvärr många fler exempel. Bland de mer uppmärksammade i modern tid Chris Brown, Johnny Depp, Charlie Sheen, Dennis Rodman, Tommy Lee. Här i Sverige har vi inte minst Örjan Ramberg.
Ska vi då inte kunna kolla på Gilbert Grape eller 2/12 Men? Ska vi revidera NBA-historien? Kan vi lyssna på Mötley Crüe? Skratta åt Solsidan? Det kanske vi kan, och ska. Men det är samtidigt ingen mänsklig rättighet att vara en framgångsrik fotbollsspelare, artist, skådespelare.
Med det sagt hoppas jag Ryan Giggs nu förpassas till fotbollshistoriens soptipp.
Dela
Lämna en kommentar