Lite värdighet tack, Janne

Janne Josefssons medverkan i Let’s Dance var en oundviklig katastrof. Kim Virsen ställer sig frågande till castingen, Janne Josefssons karriärval, och vad det är för fel på gammal hederlig värdighet. 

 I fredags fick vi se Janne Josefsson bli den första att lämna TV4:s superlångkörare Let’s Dance. Efter 16 säsonger trodde man kanske att det var slut på kandidater; Sverige är trots allt – inte minst sett till kändisdensitet – ett mycket litet land, men icke, här finns alltjämt en strid ström figuranter och figurantskor, livrädda att falla i glömska.

En av dessa tävlande var alltså Janne Josefsson. Den forna skjutjärnsjournalisten gone självutnämnd mysfarbror. 

Jag förstår helt och fullt fenomenet Let’s Dance-gubbar. Varje säsong behöver lite comic relief för att inte underhållningsvärdet helt ska drunkna i de duktiga flickornas och pojkarnas svettpärlor, tejpade vrister och träningspass. Peppe Eng, Lasse Brandeby och Claes Malmberg var inte med för deras flinka fötter och taktkänsla. Men de var folkliga.

Janne Josefsson överskattade gravt sin förmåga att gå hem i stugorna. Och här ska även TV4 ha en släng av sleven. De flesta minns honom fortfarande från Uppdrag Granskning där han inte sällan överföll sina offer med ledande frågor, pre-fabricerade narrativ och efterhandskonstruktioner. Uppförsbacke direkt, med andra ord. 

Janus Josefsson

Den romerska guden Janus avbildades med två ansikten. Ett blickade bakåt i tiden och ett framåt. I Janne Josefssons fall är det blicken mot framtiden som inte kalibrerats över huvud taget. 

Kontrasten mellan Stora journalistpriset-vinnaren och wannabe-nice guyen blir allt för stor. Och för att parafrasera George Costanza: ”A Janne Josefsson divided against itself cannot stand!” 

Inte bara fördärvar han sitt legacy genom att komma ut som dunderkorkad i Alla mot Alla eller dyka upp som gubben i lådan hos Lars Lerin där han i ett supermärkligt segment anländer med båt och till synes överrumplar Lerins man Junior (relationen mellan de båda förefaller mer krystad än hjärtlig) för att laga mat åt gästerna... För att citera en annan stor tevekaraktär, Gunvald Larsson, ”jaha”. 

Hör önskar man att Janne Josefsson haft nån runt sig som kunde dra i nödbromsen. Vad är det för fel på att skriva krönikor i väl vald kvällstidning? Sitta i nån panel i morgonteve? Eller att, som sista utväg, starta ytterligare en intervjupodd? 

Jag fattar att man inte vill bli bortglömd. Men glöm för Guds skull inte värdigheten. Utan den är vi ändå ingenting. 

Dela

Lämna en kommentar

Sajna upp för Tutto's nyhetsbrev
5 Kommentarer
Nästade kommentarer
Visa alla kommentarer