920505 Furiani
Femte maj kommer för alltid vara en sorgens dag för fransk fotboll. Det är idag 29 år sedan en provisorisk läktare med plats för tiotusen personer rasade i Bastia, på Korsika, precis innan semifinalen av Coupe de France mellan Sporting och Olympique Marseille.
Det finns saker som är lättare att skriva än andra, och den här texten tillhör de svårare. Men den behöver skrivas. Minnet måste upprätthållas för alla de som blev offer för den kanske allra värsta skandalen som någonsin skett på fransk mark i fotbollens tecken. Vi är många som kan relatera till det fruktansvärda som hände på Heysel, på Hillsborough. Tyvärr är läktarkatastroferna många genom fotbollshistorien och sträcker sig över jorden, men det som hände när solen precis gått ner på Stade Armand Cesari i Furiani strax söder om Bastia känns för mig som en stund att stanna upp och reflektera.
På inrådan av en god vän i Marseille har jag sett och sett om en timmeslång dokumentär på Youtube från franska TV3:s regionala station France 3 Corse. Den ”tog tag i mina inälvor” som man säger härnere och även om jag sedan händelserna ägde rum levt i vetskapen om att något hemskt hände den där dagen för tre decennier sedan, hade jag inte innan jag såg Ghjustizia lyckats skapa mig någon riktigt klar bild av tragedin. Under åren jag bott härnere har både Bastia och Ajaccio, ja till och med Gazélec Ajaccio, varit uppe och vänt i Ligue 1. Att supportergrupper runtom landet krävt en femte maj utan fotboll, för att hedra offren, har jag burit med mig som en rättvis sak. Den 13 februari ifjol fastslog så äntligen den franska nationalförsamlingen, på en motion av en korsikansk ledamot, att ingen fotboll får spelas denna dag inom landets gränser. En stor seger för minnet av offren i fotbollens tecken, med Frankrikes fantastiska supportergrupper som drivande kraft.
”Här går solen ner och stämningen stiger”
Pierre Bengtsson har nog gått förbi den några gånger, trallen av trä som leder fram till minnesmonumentet bakom norra läktaren på Furiani-stadion. Där står snidat Ici décline le soleil et l'ambiance monte (”Här går solen ner och stämningen stiger”). Det var precis det som hände den där kvällen, runt tjugo över åtta, när Korsika gick från folkfest till fullständig fasa. Korsika har ju en snårig och ofta våldsam historia, har en säregen identitet och självständighet är ett av de mest använda orden. Men efter det som skedde den där kvällen var de drabbade högst beslutna att föra sin kamp för rättvisa från det regionala planet till en nationell angelägenhet. Det tog sin tid, desperation och vrede men till slut fann Furiani-katastrofen den plats i det kollektiva medvetandet där det bör vara.
Korsikanen Pascal Olmeta, målvakt i OM innan Fabien Barthez kom till klubben, berättar i Ghjustizia om hur spelarbussen närmade sig arenan den där ödesdigra dagen. Det enda man såg, berättar Olmeta, var den enorma provisoriska läktaren och hur absurt det hela såg ut i all sin ranglighet. Absurt blir en eufemism i sammanhanget. Sporting Club de Bastia spelade 1992 i andradivisionen och var mitt i en av de där sagoresorna Coupe de France som ingen annan turnering i världen är kapabel att skapa. Inför euforiska hemmafans hade man slagit ut Nancy i kvartsfinalen efter straffläggning och lottningen till semin skedde på bästa sändningstid direkt på fransk TV. Patrick Poivre d'Arvor, en slags Frankrikes Claes Elfsberg, annonserade Bastia som hemmalag och jublet steg. Sedan annonserade han Marseille som deras motståndare och då spred sig snabbt fotbollsfebern över hela Korsika.
Klubbledningen fick fullständig hybris och talade om tjugo tusen förfrågningar till matchen, på en arena som tog in dryga åtta tusen. Mediabevakningen skulle bli enorm, inte minst eftersom OM på den tiden var mitt i Tapie-eran och ett av Europas absolut största klubblag. Så ett slutet möte hölls och beslutet togs att riva den norra läktaren – en av långsidorna i gjuten betong – i all hast och bereda plats för en ny, betydligt större, provisorisk läktare, för att möta det enorma intresse matchen tilldrog sig. Och, naturligtvis, ta chansen att tjäna en rejäl hacka vad gäller byggnadskontrakt men inte minst biljettintäkter. Bastias klubbpresident Jean-François Filippi lockades över att sätta sig vid djävulens bord. Ett bord där helt galna beslut fattades; där korruptionen och ett vedervärdigt förakt för människors liv och säkerhet lyser igenom i dagens läsning av vad som skedde. Femte maj är också en skammens dag.
Årets match närmar sig
Grävmaskinerna arbetade natt och dag för att riva den gamla men bastanta Claude-Papi-läktaren. Samtidigt anlitades företaget Sud Tribunes och succéingenjören Jean-Marie Boimond hämtades in från fastlandet och Alperna för att förbereda bygget av den nya läktaren. Boimond var känd som framgångsrik läktarbyggare från Monacos Grand-Prix men framförallt OS i Albertville. Man satte det gigantiska projektet i hans händer och vände på timglaset. Mindre än tio dagar till matchen. Aldrig hade något liknande företagits, men en exceptionell situation krävde exceptionella medel.
Spelarna i Bastia var kanske de första som småskrockandes sinsemellan ställde sig vissa frågor. När de gick förbi det enorma byggprojektet förvånades de över att järnställningarna sattes fast på enkla träplankor eller små cementblock. En dag stötte de på byggnadsdirektören själv och de frågade Boimond rakt ut om han verkligen insåg hur Bastia-publiken betedde sig under en match. Svaret de fick avslöjade att något inte stod helt rätt till, men vilka var de – enkla division 2-spelare – att ifrågasätta den påstådda yrkeskunskap som kommit till deras ö? De gjorde som övriga korsikaner, koncentrerade sig på årets match och grävde ner tvivlen i sanden. Det borde de inte ha gjort.
Bastia-OM närmade sig med stormsteg. Biljetterna släpptes och lika snart var det lapp på luckan. Även om priserna höjts med 75% jämfört med föregående match, var Korsika en så pass fotbollstokig ö att ingenting annat spelade någon roll. De blåvita skulle vinna i sin hemmaborg, stjärnorna och ”kontinenten” skulle plattas till. Förväntan låg som något ödesmättat blandat med glädjespirande, som en vacker slöja, som ett fördärvligt töcken. Fotbollens ljuva musik blev till ”Råttfångaren från Hameln” där oansvariga, korrupta och giriga personer ledde Bastia och Korsika rakt in i tragedin som väntade bakom hörnet.
De trodde det var ett dåligt skämt
För när de första supportrarna samlades kring 14-tiden den där dagen för exakt 29 år sedan arbetades det fortfarande frenetiskt med att skruva bultar, plankor och stolar. Militärer och spelare från ungdomsakademin hade kallats in för att slutföra det största fuskbygget på den här sidan Medelhavet. Vid 16-tiden öppnades grindarna och då fanns ingen återvändo; arenan fylldes på ju längre dagen led och vid 20-tiden var det nästan fullsatt. Närmare 10 % av Korsikas totala befolkning befann sig inne på vad som var en folkfest, en fotbollsfest med familjer och barn som med målade kinder sjöng mod till sitt lag, dansade hoppets dans i kvällssolen som höll på att sjunka ner bakom bergen. Just i den stunden stod säkerhetsansvariga nedanför den nybyggda enorma läktaren och blickade uppåt. Det tycktes som att delar av järnställningen slitits loss och order gavs snabbt till speakern att lugna publiken, att inte röra sig för häftigt. Tänk er, vilket skämt...
Spelarna tog det just som ett illa tajmat skämt av deras speaker och för en stund förstod ingen någonting alls. Spelarna och publiken var ju säkra i uppfattningen att säkerhetskommissionen kontrollerat allt innan och tog speakern för en clown. Men längst upp på norra läktaren, tolv meter över marken, började viss oro märkas. En överlevande Bastia-supporter berättar om att något konstigt och illavarslande liksom började kännas i luften. Samtidigt som det kändes som att läktaren rörde sig fram och tillbaka.
Tjugo över åtta, med miljontals TV-tittare över hela Frankrike som lyssnade till försnacket av kommentatorerna, rasade en tredjedel av den nybyggda läktaren – hela den övre delen – rakt ner i marken. Tusentals människor lemlästades, föll på varandra och skrotet som byggts. Katastrofen var ett faktum och kaoset infann sig snabbt. Det var Heysel, det var Hillsborough. Stade Armand-Cesari förvandlades på bara ett par minuter från en glädjens plats till en krigsskådeplats med spelare som försökte dra bort järngaller och bära skadade, där planen blev till ett fältsjukhus. Skrik av förtvivlan, barn som sökte sina föräldrar, världen som föll samman.
Napoleon Bonaparte föddes visserligen inte i Bastia, men i Ajaccio. Han drog sin sista suck på sena eftermiddagen den 5 maj 1821, alltså för exakt 200 år sedan. Frankrike vet idag inte riktigt vad man ska göra med minnet av landets siste kejsare, men fotbollen vet numera att detta datum är till för att hedra och söka frid. Pace.
* * *
Furiani-katastrofen krävde 18 liv och 2357 personer skadades, många med men för livet. Olympique Marseille skulle ett år senare bli den första – och enda – franska klubben att bli europeiska mästare i den allra första upplagan av UEFA Champions League. På andra sidan Medelhavet hade sorgearbetet precis påbörjats och Korsikas befolkning levde ännu i chock över det inträffade. Tusentals familjer var drabbade och man ställde sitt hopp till rättvisan, som redan tio dagar efter tragedin (förundersökningen påbörjades redan den 6 maj och har tyvärr flera likheter med den som företogs efter Hillsborough-katastrofen) hade identifierat de ansvariga.
Sud Tribunes, ansvariga för bygget av den nya läktaren, med dess VD Jean-Marie Boimond samt företaget SOCOTEC som hade ansvaret för de tekniska delarna i bygget, med dess VD Michel Lorenzi, men framförallt den så kallade säkerhetskommissionen, hölls som ytterst ansvariga. Denna kommission hade helt enkelt hoppat över det praxis där deras utlåtande var avgörande för om matchen borde få spelas. Ingen hade reagerat och ledningen i Sporting Club de Bastia med president Jean-François Filippi i spetsen hade spelat rysk roulette med korsikanernas liv. Även personer inom det franska fotbollsförbundet, samt brandmän i ledande roll och regionalpolitiskt ansvariga ställdes till svars.
Två och ett halvt år efter katastrofen inleddes rättegången med 180 målsägande, 144 journalister och ett hundratal advokater på plats. Allt kablades ut till en stor teater där en bioduk visade vad som skulle bli den andra tragedin för alla offer av katastrofen. Tre månader senare föll domarna och det yrkades på max två års fängelse för de högst inblandade, vissa fick en villkorlig dom, andra friades. Korsika hade svikits och lider än idag av sveket. Föreningen ”Kollektivet för den 5 maj” föddes av känslan hos offren för tragedin att man övergivits av rättvisan.
Dela
Lämna en kommentar