Finns det politiska klubbar?
Politik och klubbidentiteter – kan det hänga ihop? Och går det egentligen att säga att en klubb är politisk? Ekim Caglar problematiserar.
Pescara, har de någon politisk profil? Jag fick frågan för att min vän ville undvika att signalera subtila politiska budskap genom att köpa en ny tröja. Jag hade inget svar på rak arm men lovade att kolla upp. Men vad letade jag efter egentligen? Vad är en politisk klubb? Eller finns det ens sådana?
Det här är snårig terräng, som gjort för att tala förbi varandra och besvara spännande frågor med höftade generaliseringar. Lås oss försöka utröna vad vi menar när vi ibland slänger oss med svar som ”kommunisterna i X” eller ”Y är fascister”.
Rötter som miss- eller vägvisare
Arbetar vi kronologiskt finner vi den första fällan ganska omgående: en historisk hemvist går inte alltid att översätta till dagens kontext. Om vi överför frågan om klubbars klasstillhörighet till att tolkas samhälleligt finns det massvis av fallgropar. Vad är en klubb som var ett arbetarlag för hundra år sedan men som idag säljer årskort vars prisnivåer kan vara svåra att knega ihop med en minimilön? Och som snarare än att främst verka för kvarteret, stadsdelen eller staden nu prioriterar att vinna globala marknadsandelar?
Visst, det finns föreningar där historien verkligen spelar roll och de ideologiska dragen inte bleknar i någon större utsträckning. Hapoel-klubbarna i Israel är ett exempel på detta. Namnet Hapoel betyder ”arbetare” på hebreiska och idrottsrörelsen med samma namn är grundad av fackföreningsrörelsen Histadrut på 1920-talet.
Etablerade Hapoel-klubbar som de rödvita i Tel Aviv har hammaren och skäran i klubbmärket och hade tills slutet av 1990-talet formella band till Histadrut. Hapoel Tel Aviv har ett fortsatt illrött vänsterfölje på läktarna. Här är en klubb vars samhälleliga DNA inte har tunnats ut i samma utsträckning som många andras. Men lika ofta som historien ger en rättvis fingervisning, lika ofta kan dåtiden vara missvisande för att förstå nutiden.
Folkets röst – läktarnas profil
Få platser i världen har en lika politisk fotboll som Turkiet. Ett nedslag i landet lämpar sig väl för att beskriva hur läktare kan (eller inte kan) användas som ett sätt att beskriva en klubb politiskt. Som tidigare boende i Beşiktaş är detta en plats där jag själv har fått försöka balansera mellan smidiga förenklingar och nödvändiga nyanseringar.
När det är coronafri matchdag i stadsdelen Beşiktaş i centrala Istanbul är områdets centrum, Köyiçi, en vibrerande plats. Kompisgrupper startar en ramsa, halsdukar knyts runt halsen. Vid restaurangerna blandas doften av rakı, färsk fisk och pyroteknik. På bakgatorna hälls smuggelwhisky upp i plastmuggar, för att sedan delas ut i gänget. En rik kvarters- och supporterkultur födde en av världens mest mytomspunna ultrasgrupper 1982 – Çarşı.
Om du har undrat över varför det ibland står ”çArşı” på webben så är det för att få skrivningen att efterlikna grupplogotypen, där A:et består av ett distinkt, anarkistiskt ”A”. På läktarna har Greenpeace kunnat medverka i ett tifo. Supportrarna sjunger inte sällan gamla vänstersånger med ny, fotbollsanpassad text för att hylla sitt lag. Grupper vänster om mitten i turkisk politik är proportionellt sett oftast starkare i området Beşiktaş än på många andra platser i landet.
Çarşı är ultrasgruppen som låter förstamaj-demonstrationer dränkas i läktaratmosfär. Beşiktaş betecknas ibland svepande som ”folkets lag” och inte sällan som ett lag med ett gediget vänsterfölje. Är det verkligen så enkelt?
Çarşıs sociala medvetenhet bidrog till att de landsomfattande, regeringskritiska protesterna 2013, som hade sin utgångspunkt i Gezi-parken i Istanbul, försvarades med längst uthållighet av Beşiktaş-anhängare, jämfört med andra lags supportrar. Faktum är att en av de största enskilda gående demonstrationerna faktiskt var den Çarşı-ledda marschen från Beşiktaş till just Gezi-parken.
Som bekant är Turkiets största lag koncentrerade till Istanbul. Fenerbahçe, Galatasaray och Beşiktaş är alla gigantiska klubbar som är populärast i de flesta städer runtom i Turkiet. Med miljoner supportrar blir de politiska konturerna också otydliga. Vad betyder den radikala andan på läktarna för alla svartvita som antingen har sympatier på en annan politisk kant - eller som alls inte bryr sig om samhällsfrågor?
Symboler – för alla?
Min kusins man Özgür, inbiten Beşiktaş-supporter, förklarar sin anarkisttatuering (Çarşıs ”A” på överarmen) med: ”Jag vet vad det betyder, men nästan alla polare tror att det är en Beşiktaş-symbol”. De tusentals tröjor och halsdukar som säljs med Çarşı-motiv är knappast politiskt förpliktande. Många gillar Beşiktaş som en motståndssymbol, utan att läsa anarkistiska klassiker som Michail Bakunin, Pjotr Kropotkin eller Emma Goldman.
Çarşı, som har gått från att vara en kompisgrupp till att bli ett enormt supporterparaply, visar det komplexa med att bedöma en klubb utifrån läktarna. På ytan är mycket radikalt och politiskt mobiliserande. Men skrapa lite på ytan så finns det givetvis massor av individer som varken förstår eller sympatiserar med de politiska strömningarna.
Har då Beşiktaş vänsterläktare? Nja, knappast, även om läktargrupper som Halkın Takımı (”Folkets lag”) består av politiskt medvetna supportrar som gärna visar upp socialistiska symboler och Che Guevara-porträtt.
I perioder, när både det interna och externa trycket ökar i det hårt nationalistiska landet, kan Beşiktaş läktare se ut som vilken långsida som helst, indränkt i Turkiets flagga snarare än subversiva budskap om att krossa alla auktoriteter.
Och då har vi inte ens berört de miljoner Beşiktaş-anhängare runtom i landet som är en sorts del av supporterkollektivet men som aldrig ens sett laget live. Beşiktaş radikala framtoning har i någon mån förankring i det lokala samhället. Men varken de apolitiska eller radikala skulle säga att klubben i sig fullt ut genomsyras av en vänsterhållning.
Har Beşiktaş en politiskt sett mer upprorisk aura än de flesta andra klubbar? Mjo. I perioder, ja, när läktarrörelsen mobiliserar aktivister till barrikaderna, som under Gezi- protesterna. Har Beşiktaş en tydlig politisk klack? Nja. Räcker det för att dra någon slutsats om klubbens politiska hemvist? Nej. Beşiktaş är en storklubb som bärs fram av människor med vitt skilda åsikter, men där starka, progressiva läktarrörelser kan vända sig mot den politiska makten. Varken mer eller mindre, hur tydliga de ideologiska dragen än må verka vid en första anblick.
Det finns ibland en frestelse att tolka läktarna som om de vore politiska partier. Inget kan vara mer missvisande och verklighetsfrånvänt för den som förstår dynamiken som finns i olika supporterkollektiv.
Det finns så klart läktare med en betydligt entydigare inriktning. Ni kan Livornos Curva Nord och hamnstadens kommunistiska historia. Ni minns laget som på 2000- talet leddes av stadens store son, ultrán och kommunisten Cristiano Lucarelli. Ni har hört Lazio nämnas som Livornos motsats i nästa andetag minst tvåhundra gånger. Visst finns det en sanning där. Naturligtvis vilar klackens ideologi någonstans på fast grund, men det säger inte allt om hur hela stadion eller supporterskaran röstar.
Ikoner som lämnar spår
Inte bara supporterkollektiv, även framträdande profiler kan lämna avtryck. Den förre Inter-ledaren Massimo Moratti var inte bara oljemiljardär. Han stödde också progressiva politiker och hade brevkontakt med Subcomandante Marcos, den balaklava-bärande ledaren för EZLN-gerillan i Chiapas, Mexiko. Lagkaptenen Javier Zanettis och Morattis goda relationer med vänstergerillan ledde till en donation på 5 000 euro plus en ambulans under 2005 och planer på att genomföra en vänskapsmatch med EZLN.
Gör klubbledningens och Zanettis relationer med EZLN Inter till en vänsterpräglad klubb? Nej, och särskilt inte om det ställs mot att delar av Inters läktare periodvis också har lidit av problem med högerextrema inslag (vilket i sin tur kan ses som en anomali i en klubb vars grundande byggde på en större acceptans av icke-italienare).
Återigen är det omöjligt att ge ett klart och enkelt svar på hur en klubb kan klassificeras politiskt, även om vissa föreningar har en mer eller mindre röd tråd (eller någon annan politisk färg) som går genom styrelserummen till gräsrötterna på läktarna.
Maximal effekt – vad värderar vi?
Vad ska vi då bedöma? Den maximala effekten av ideologiskt motiverade grupper i någon del av klubben? Då träder Madrid-laget Rayo Vallecano plötsligt fram som en toppklubb, åtminstone på vänsterkanten. Med relativt småskaliga sportsliga satsningar (som i perioder leder till La Liga-sejourer), regnbågsfärgade specialställ och ett läktarliv som styrs av vänsterradikala Bukaneros har arbetarklasskvarteret Vallecas helt klart progressiva och alternativa representanter i fotbollen.
Så långt finns det många motsvarande klubbar, men färre har tvingats backa från värvningar av politiska skäl. Några minns säkerligen lånet av ukrainaren Roman Zozulja 2017, vilken stoppades hastigt efter kraftiga supporterprotester på grund av spelarens påstådda högerextrema sympatier. Ifråga om de politiska särdragens effekt på en klubb är exemplet tämligen unikt.
Mot denna bakgrund är klubbpresidenten Raúl Martín Presas välkomnande av högerextrema politiker på arenan nyligen lika obegriplig som supportrarnas saneringsprotest var väntad.
Vem har makten?
När vi diskuterar effekt och inflytande talar vi om makt. Att pengar ger inflytande är knappast någon kontroversiell slutsats i någon del av det politiska spektrat. Därför är frågan om inpumpade miljarder i hopp om att ge ett geopolitiskt mer fördelaktigt läge och stärka sin mjuka makt ytterligare en aspekt av hur en klubb kan analyseras politiskt. Kanske är det här den samhälleliga funktionen blir som mest vardaglig men som mest kännbar.
Ni har hört ett antal gånger att Manchester Citys majoritetsägare heter Mansour bin Zayed Al Nahyan, biträdande premiärminister i Förenade Arabemiraten och medlem av kungafamiljen i Abu Dhabi. Alla vet redan att Paris Saint-Germain ägs av Qatar genom den statliga investeringsfonden Qatar Sports Investment. Ändå är det viktigt att upprepa detta, eftersom de uppenbara politiska kopplingarna underhålls varje dag på olika platser runtom i världen.
Genom klubbar (och arrangerandet av storturneringar) har en rad regimer gjort allt för att stärka sin mjuka makt, det vill säga försökt att öka sin attraktionskraft och sätta press på omgivningen utan att använda hårdare metoder som tvång. Begreppet ”sportswashing”, att försöka förbättra sitt rykte genom idrotten, är etablerat – och nödvändigt för att förstå vad klubbar tjänar för politiska syften. För detta bidrar till att ligalunket på många sätt blir ett politiskt spel. Och det gör att klubbarna blir brickor i PR-satsningar som handlar om geopolitiska intressen.
Vid sidan av ägarrelationerna är sponsringen en del av samma sportswashing. Förr, eller närmare bestämt 2016, kunde SVT tala om ”dubbelmoralens Barcelona” för att försöka få ihop bilden av stolta ideal och den dåvarande sponsringen från Qatar. Det behöver knappt påpekas, men Barca har en gedigen och unik historia av motstånd mot diktatur och förtryck. Det väger tyngre än tveksamma sponsorband till Qatar, men för vissa innebar det att mottot ”Més que un club” lämnade en fadd eftersmak. Idag är frågan om Qatar-sponsring också aktuell i Bayern München, där supportrar har kritiserat klubbens affärer med en regim som uppenbart bryter mot mänskliga rättigheter.
Så vad är en politisk klubb? Frågan är i princip omöjlig att svara på eftersom det beror på vilken del av en klubbens identitet vi talar om. Ovan nämnda kategorier är inte ens alla tänkbara vinklar och exempel på hur en förening kan ha mer eller mindre tydliga politiska kännetecken. Genomgången är blott ett axplock som visar hur komplicerad frågan är.
Det blir mer komplext att ge ett rakt svar på frågan om klubben har en hundraårig tradition och läktarkultur som levt och utvecklats i decennier med tusentals engagerade deltagare. Somliga klubbar har en något tydligare politisk profil än andra, men i princip alla är nästintill omöjliga att placera i något fack. Kvar står vi med massor av frågetecken, men med en vilja att förstå och ibland kategorisera klubbar.
Pescara var det, ja. Vad hade de egentligen för profil? Senare samma dag svarade jag ”Kollade Pescara btw. Verkar vara opolitiska enligt den här matiga genomgången”. Svaret andas precis den typ av slarv som jag själv alltid irriterar mig på. En artikel med fokus på curvan får förklara en etablerad klubbs hela identitet, utan ett enda problematiserande inslag.
Som sagt, det här är en snårig terräng och ämnet är som gjort för att tala förbi varandra.
Dela
Lämna en kommentar