Nedstämd? Se ljuset!

19 apr 2021

Det är lätt att känna sig nedstämd som fotbollsälskare en dag som denna. Kidsen får inte spela matcher, Fiorentina är på väg ner i Serie B och till råga på allt ska surret om en europeisk, stängd superliga bli verklighet. Beckmörkt, men ändå ser jag mer ljus än på mycket länge.

Fotboll handlar om att vinna och i sportens DNA går det att utläsa hur man ska gå till väga för att nå toppen. Man vinner sin serie och flyttas upp. Väl i högstaligan kan en klubb nå den högsta nationella triumfen, ligaguld. De bästa lagen kvalificerar sig till Europaspel där de allra bästa gör upp om titeln ”Kontinentens lag”. Nåja, detta i grova drag.

En superliga rubbar allt och det är såklart livsfarligt. Det är de flesta med på. Reaktionerna och känsloutspelen går dock mest åt ett håll, rätt ner i Hades. Efter att ha följt allt på lite avstånd har jag dock svårt att känna mig nedstämd. Jag läser krönikor om att domedagen är här och att tiden är kommen att kasta sitt intresse för fotbollen på närmaste majbrasa. Nu är det över. Eller vänta, kan vi kanske flytta vårt supporterskap till damerna, som Johanna Frändén fyndigt skaldade på Twitter?

Alla som blöder för sin klubb, lever och dör för den, och inte vet vad ni ska göra med er trasiga kärlek idag:
Ni kanske har ett damlag? (ja, det har ni)
Som inte kommer spela superligafotboll? (japp)
— Johanna Frändén (@juanitafranden) April 19, 2021

Kreativiteten är stor. Pannlobsaktiviteten maxad. Sökandet efter billiga poänger bland landets sportjournalister vet inga gränser. Här finns ju en möjlighet att visa äkthet och godhet! Jag synar en missbrukare på mils avstånd. Godhetsknarkandet är en pandemi. Det är nästan så jag kan uppskatta Patrik Brenning på Bladets något udda vinkel om att Superligan är supportrarnas fel. Uppfriskande dåre det där. Laul light.

Men jag hänger inte riktigt med. Eller mina känslor hänger inte riktigt med. För jag ser något annat. Jag ser ljus och hopp. Jag ser en enad fotbollsvärld protestera. Jag ser den sunda, djupa och breda fotbollskraften gå till attack. Från flankerna, från frontlinjen, från det bakre artilleriet. Överallt avfyras tunga salvor mot utbrytarna. Nu ska de fan dö! Tillsammans ska vi slakta. Tillsammans ska vi vinna! Jag läser att Jürgen Klopp inte går med på någon jävla superliga. Fiorentinas president Rocco Commisso ska minsann gå ihop med ett gäng andra klubbar och lämna Serie A. Ett gäng Leeds-supportrar hälsade Liverpool välkomna när de anlände till arenan inför kvällens match med att spela ABBA:s Money, Money, Money. RB Leipzigs president Oliver Mintzlaff kastar kanske sten i glashus men han höjer i alla fall rösten och vägrar ändra fotbollens DNA beskrivet ovan. På sociala medier går en samlad supportervärld samman och alla miljoner röster blir till en. Den dånar och ekot studsar mellan fotbollens skådeplatser från söder till norr, väst till öst. Nu får det vara nog. Här går faktiskt gränsen.

Giriga klubblagsägare må redan äga en för stor del av makten men nu, nu är det dags att gå till motattack. The corrupt bottom is nådd. Det är allt det här jag ser och tar in. Oavsett om det är spekulationer om Superligan som förhandlingsmetod, eller när den kan bli ett faktum så känner jag att det är för tidigt för att kasta halsduken och ge upp. Ska tolv klubbars girighet och dårskap få oss att kapitulera? Aldrig. Förfilter, supporterpass, villkorstrappor och övervåld sänkte oss inte då och Superligan kommer inte sänka oss nu. Tvärtom kommer fotbollens samlade supporterkraft till slut vinna. Det kommer finnas förlorare, offer och en förbannad massa blod när det här är över men vi kommer att vinna. Jag ser ljuset. Jag ser bara ljuset.