Värdet av en fotbollsklubb

Ett skämt i ett radioprogram ledde fram till en crowdfunding på sociala nätverk. Real Oviedos dödsrosslingar hördes i elfte timmen av fotbollsälskare världen över.

Bland det roligaste som finns är att ledsaga någon i det svenska språket. Vårt språk är ibland så svårt att det nästan blir komiskt. Hur en liten upphöjning i uttalet av ett ord som till exempel ”värden” ("values") ges sin riktiga betydelse. Samma ord, utan upphöjning, kan ju bli värden ("the host") eller till och med ”världen”. Det klassiska exemplet med ”stegen” ger en icke-svensk samma huvudbry. Men det är klart, allt handlar ju i slutändan om sammanhang.

Språkforskare är relativt ense om att svenskan är ett av de svåraste språken att lära sig. Men det finns såklart andra svårknäckta nötter, där franskan med dess invecklade grammatik kan tas upp med fördel. Ett språk är ju ett system det gäller att koda av och bästa sättet är naturligtvis att bo på en plats där det talas ständigt, ty då blir språket som en kappa man bara drar på sig. Men riktigt färdiglärd blir man aldrig. Som min mamma, som i sin ungdom stack iväg som au-pair nånstans på landsbygden i Bretagne. När sejouren var slut ville hon tacka sin franska värdfamilj och skrev ett litet meddelande som lästes upp när hon, den unga blonda svenskan, givit sig av. Då föll hakorna där på slottet utanför Quimper! Mamma ville lyckönska slottsherren som planterat sparris, men där hon borde använt pluralis blev det istället singularis: ”Hoppas sparrisen på herrn växer till sig”.

Genom åren har mammas franska vänner vid otal tillfällen legat dubbelvikta av skratt när sparris-anekdoten tas fram. Om man lägger ut från Quimper eller någon annan av de bretonska hamnarna och sätter kursen från Finisterre rakt söderut, hamnar man i Asturien eller Kantabrien. I nordvästra Spanien alltså. Men Biscaya-bukten är ofta förrädiska vatten, kusten karg och frågan är om man egentligen v i l l ta sig ända hit?

De kallades för Symmachiarii

En gång för mycket länge sedan ekade ”Roma caput mundi” även i dessa avlägsna trakter. Vi behöver ha det med oss, ty här började de motsättningar och den särprägel som belyser vissa element i den här krönikan. Med kraft härskade Rom över de folk som efter den givna militära kapitulationen inte kunde annat än underkasta sig. Men i romarnas fotspår följde även framsteg, såsom ett förbättrat jordbruk och hydrologiska uppfinningar. I norra Spanien fanns de stammar som kallas för visigoter, medan ostrogoterna höll till i Norditalien och på Balkan. För den som söker en koppling till våra västgötar och östgötar hänvisas till ett blogginlägg av Dick Harrison, där den något komplexa frågan reds ut.

Asturien inlemmades i ett alltmer välfungerande jordbruk, men inom regionen fanns ständiga hot från de stammar som gjorde uppror. Romarna behövde etablera lokala ordningsmän, som i deras frånvaro kunde agera som en militär sköld för regionens fortsatta blomstring. Går vi tillbaka till Bretagne, en annan landsända erövrad av Rom, var det precis den funktionen Kung Arthur och Riddarna vid det runda bordet hade. I Asturien var dåtidens Gijón en fiskehamn som regelbundet visade rebelliska tendenser. Symmachiarii är ett ord med latinska rötter och anspelar på dessa regionala trupper, lojala mot Rom, som kväste lokala uppror och – som i fallet med föregångaren till Gijón – var kapabla att med gott samvete slå uppnosiga grannsamhällen sönder och samman.

Seklerna gick och det romerska imperiet föll samman. Visigoterna levde vidare med sina motsättningar och samhällsutveckling, men regionen var en av de fattigaste på den iberiska halvön och när morerna invaderade år 711 var man på vippen att missa Asturien. När morerna tvingats tillbaka från norra Spanien såg ett nytt asturiskt kungarike dagens ljus och dess huvudstad grundades: Oviedo.

VM 1982 och Oviedo omfamnade världen

Belägen bara lite drygt 2 mil sydväst om Gijón gick det fattiga Oviedo, den asturiska huvudstaden, från jordbruk till industrialisering. Området lämpade sig för gruvdrift och Oviedos moderna historia skulle präglas av detta faktum. Och gruvstäder är inget man retar upp i onödan; samtidigt är det också i de gamla gruvsamhällena vi ofta finner fotbollsklubbar med en speciell identitet och en speciell historia. Real Oviedo bildades år 1926 och bekräftar det påståendet.

1936 låg man i toppen av ligan men det spanska inbördeskriget svepte över landet och satte stopp för all fotboll. Ligan avbröts, vissa av spelarna skickades till fronten, andra emigrerade, och Real Oviedo har sedan dess aldrig blivit mästare. Kanske får man chansen en vacker dag, som ett Spaniens svar på Leicester City (på tal om forna gruvsamhällen). Låter det galet? Ja, då får det väl göra det.

Klubbens arena hette fram till 1958 Estadio de Buenavista, från kvarteret där den är belägen, men döptes om sedan klubbens grundare och klubbpresident Carlos Tartiere gått bort. Stadion bär hans namn än idag.

Och sen började avindustrialiseringen, och i en av Spaniens absolut fattigaste regioner blev det såklart smärtsamt. Det är svårt att föreställa sig riktigt vilken viktig roll fotbollen spelade i vanliga människors liv på den tiden. På 60- och 70-talen, när de europeiska samhällena kastades in i ett nytt tidevarv, torde fotbollen i en stad som Oviedo ha funnit sin verkliga, sammansvetsande roll. Man vann tillsammans, förlorade tillsammans, hatade Sporting Gijón tillsammans. Men framförallt älskade man sin klubb i vått och torrt och när VM kom till Spanien 1982 valdes Estadio Carlos Tartiere ut som en av arenorna att inhysa turneringen. Tänk bara, vilken grej det måste varit!

Arenan renoverades från topp till tå och trots att Real Oviedo låg fastkilat i andradivisionen sedan mitten av 70-talet hade man en hemmaborg i topptrim och var skådeplats för ett världsmästerskap. Los Godos ("Goterna", ett av klubbens smeknamn) harvade dock vidare i Segunda ända tills 1988 då man äntligen lyckades nå uppflyttning. Och man kom till Primera División för att stanna. Efter två mittenplaceringar nådde man en historisk sjätteplats säsongen 1990-91 och fick spela i Europa för första och hittills enda gången. Man lottades mot Genoa, vann 1-0 hemma men förlorade returen med 3-1. Åren som följde etablerade man sig i det spanska toppskiktet och stjärnor som Robert Prosinecki, Dely Valdes och Luis Aragones lockades till klubben.

Även om det inte blev några fler topplaceringar under åren som följde var Real Oviedo en kraft att räkna med inom spansk fotboll. Men som flera andra sydeuropeiska klubbar på den här tiden hade man en klubbpresident som gjorde lite som han ville. Och, som alla vet, det som göms i snö kommer ju upp i tö. En annan faktor, som ju påverkade de som skuldsatt sig, var övergången till en europeisk gemensam valuta. Det är en helt annan diskussion men låt oss bara se sambandet, för det gör man troligtvis idag i Oviedo och på många andra platser inom eurozonen.

Man förlorade, men förlusterna på planen var peanuts mot vad som skulle komma att bli vardagen. För många fotbollsklubbar och för gemene man. ”Den här klubben smittar av sig på alla som visar intresse för den, så är det bara. Det är som en tjej du tycker om, utan att riktigt förstå varför.” Det sa Esteban Sanchez Suarez, målvakt i Real Oviedo under sent 90-tal och under degraderingen. Kom tilbaka 2014, blev hjälte i kvalet mot Cadiz när klubben flyttades upp i Segunda igen. Avslutade karriären som 42-årig andrekeeper.

2001 åkte Real Oviedo ur La Liga och har aldrig lyckats ta sig tillbaka. Efter millenieskiftet förvärrades klubbens finansiella situation i snabb takt och när säsongen 2002-2003 kom till ända var goda råd dyra. Man hade slutat näst sist i Segunda och kunde inte längre betala ut löner. Situationen var dramatisk och man blev tvångsdegraderade till Tercera Division, alltså den högsta regionala divisionen, motsvarande Division 2 i Sverige. Samtidigt hade klubbens framgångsrika plantskola, eller cantera på spanska, fått fram tre riktigt stora talanger. De skulle tillsammans spela en viktig roll ett knappt decennium senare.

En av dessa bar artistnamnet Michu och med Oviedo på ruinens brant, var lokalrivalen Sporting Gijón snabbt framme och ryckte i den avige anfallaren. Men den unge Michu valde bort proffsspel och fortsatte i den djupblå tröjan under fyra svåra år mellan Tercera och Segunda B, innan han gick till Celta Vigo och efter en säsong i Rayo Vallecano vidare till Wales för att bli firad stjärna i nya Premier League-laget Swansea City.

Om det var 2003 eller något senare, fick jag med mig en t-shirt från ett av mina många besök hos Micke på ultrasbutiken på Lilla Nygatan i Stockholms gamla stad. Jag visste inte då vari symbolvärdet låg eller varför jag köpte den. Men med ”Ultras Symmachiarii" på bröstet knallade jag ibland runt, glad i hågen. Bildad 1994 och med i en kartläggning över Spaniens ”farligaste supportergrupperingar” från 2018, visade Real Oviedos ultras en sällan skådad handlingskraft. ”Det största arvet den här klubben har är dess publik. Här är det så att alla människor föds och växer upp med klubbens värden: där stolthet, engagemang och hårt arbete räknas lika mycket som talang. Jag tror inte det finns någon stad som är lika knuten till sin fotbollsklubb. Här syns ingen gå omkring med Barças eller Reals tröja. Det sägs att varje gång ett barn föds, blir han eller hon en socio.” Orden är César Martíns, mittback i Real Oviedo 1993-1999, från en intervju från 2016. Idag arbetar Martín i klubben som ansvarig för institutionellt samarbete.

Sommaren 2003 svävade konkurshotet över klubben och Symmachiariis grundare och självklare ledare Tuto insåg att det viktigaste var att inte tappa säsongskortsinnehavarna. Det berättas att han och några andra ultras varje eftermiddag och kväll satt och ringde upp var och en av de nästan 15 000 socios klubben ändå hade i Segunda. I två månader höll de på och resultatet av deras slit blev att Real Oviedo hade ännu fler åskådare på hemmamatcherna i fjärdedivisionen än vad de haft i den näst högsta serien! Oviedistas slöt verkligen upp bakom sin klubb och trots det psykologiska traumat att på bara två år ha gått från att möta Real eller Barça till att möta lokala byalag, växte beslutsamheten att stå upp för klubbens färger och kämpa.

Detsamma går inte direkt att säga om stadens borgmästare på den tiden, som ansåg allt vara förlorat på förhand och gick i bräschen för bildandet av en ny klubb: Astur Club de Futbol, förkortat Oviedo ACF. Den nya klubben fick en liten arena byggd åt sig bara 200 meter från Estadio Carlos Tartiere, och de bägge Oviedo-klubbarna möttes ett par gånger i rätt märkliga derbyn. Tidigare hade kanske en majoritet av fansen kommit för att titta på en fotbollsmatch och vifta lite med flaggor, men det blev mindre och mindre en fråga om detta och mer och mer en fråga om att mot allt och alla kompromisslöst stödja sitt lag och verka för klubbens överlevnad. Trots det massiva stödet förblev dock de sportsliga framgångarna magra och Real Oviedo harvade säsong efter säsong i Segunda B, alltmedan ekonomin försämrades ytterligare några snäpp.

#SOSOviedo

Det är lördag 10 november. Året är 2012 och just 12 är siffran på de skulder Real Oviedo sitter på. I miljoner då. Euro. En fotbollsexpert från Oviedo, Marcos Lopez, sitter med komikern och imitatören Dani Martinez framför varsin mikrofon i radioprogrammet Tiempo de Juego på Cadena Cope. De diskuterar klubbens helvetiska situation med en betalningsfrist som ska löpa ut om bara tio dagar. Sen är det adiós för Real Oviedo. I ett sista desperat försök att hitta det kapital som kan rädda klubben får Martinez en galen idé. I direktsändning ringer han upp svärsonen och närmaste medarbetaren till en av världens rikaste män, mexikanen och telekom-mogulen Carlos Slim. Dani Martinez låtsas i tur och ordning vara Roberto Carlos, Emilio Butragueño och Jorge Valdano. Real Oviedos kritiska situation målas upp och svärsonen, en viss Arturo Elias Ayub, sväljer allt med hull och hår. Skämtet uppdagas dock snabbt och blir snabbt viralt på sociala nätverk i Spanien. ”De vågade!”

Hemma i Mexiko såg Carlos Slim det kraftfulla i skämtet och började på allvar sätta sig in i klubbens situation. I samma veva, får en gammal Erasmus-student i Oviedo, Sid Lowe, Madrid-korrespondent för The Guardian, nys om vad som är i görningen och skickar ut en tweet med hashtagen #SOSOviedo och det är nu det händer. Oviedo-aktien står i bara tio euro och fotbollssupportrar från världens alla hörn lyckas med något som får världen att häpna. Och hoppas. Michu var nyanländ i Swansea och kontaktade sina forna lagkamrater från ungdomsåren i Oviedo, även dessa på plats i Storbritannien, nämligen Santi Cazorla och Juan Mata. Tillsammans med Sid Lowe startar trion ett verkligt upprop som når hjärtat av den brittiska fotbollssjälen. Samma britter som inte längre kan gå på matcherna, eftersom det blivit för dyrt, men några pund för att rädda en spansk fotbollsklubb blev the just cause.

Carlos Slim laddade in två miljoner euro och exakt en vecka efter radioskämtet blev han Real Oviedos nye ägare, i kraft av VD för Grupo Carso, samtidigt som Sid Lowe bars fram som en hjälte och den verklige räddaren av klubben med sitt upprop till crowdfunding. Lowe är en av över åtta tusen britter som löst medlemskap i klubben och aktieägarna räknas till en bit över fyrtio tusen fysiska personer från över hundra olika länder. Ett unikt fall inom fotbollshistorien. På samma gång oerhört talande, där solidaritet supportrar emellan ligger i tiden. Fotbollsvärlden hade aldrig tidigare skådat något liknande. Det, om man så vill, kan också vara ett uttryck för den moderna fotbollen.

* * *

Sparrisen på Asturiens kullar står på tillväxt och mamma pratar över 50 år efter fadäsen fortfarande nästan felfri franska. Värdet av en fotbollsklubb och värdet på en fotbollsklubb, det är inte alls samma sak. De kan till och med sägas vara varandras motsatser. Tänk gärna på det, när Real Oviedo på lördag kväll springer in på El Molinón för ett sista asturiskt derby utan publik. Det knäpper vi upp en kall Corona på!

Dela

Lämna en kommentar

Sajna upp för Tutto's nyhetsbrev
2 Kommentarer
Nästade kommentarer
Visa alla kommentarer