Poem till en galning
Nyligen kablades nyheten ut att spelaren som kallas “galningen” hängt upp skorna i björken och trots EM-bubblan som nu rådet behöver det faktiskt uppmärksammas. Den här texten kommer inte bli ett långt porträtt. Inget gräv har gjorts, inga djupdykningar. Men det är en text som måste komma ut, den behöver nå så många människor som möjligt. En del behöver påminnas, andra behöver upptäcka.
Jag vet inte varför, kanske kan nån psykolog skriva till mig med en förklaring, men jag har alltid haft väldigt lätt att tycka om uruguayaner. De började nånstans med Álvaro Recoba sent 1990-tal – ingen ur min generation kan nämna namnet utan att tindra och glimma med ögonen – och sen har det bara fortsatt. Kulmen nåddes lite senare med en annan galning, Luis Suarez, som slaktade rent i Premier League och mitt Liverpool, och innan dess hade jag hunnit bli förälskad i Diego Forlán, Diego Pérez och Martin Cáceres hår.
Men bortsett Luis Suarez har ingen berört mig som Sebastián Abreu. Det är en båt jag än så länge varit ganska själv i, men aldrig ensam. Jag har puttrat på med min lilla utombordare i min Abreu-eka och känt en närmast själslig koppling till El Loco, som att det bara är han och jag, ensamma på en ö där ingen kan komma åt oss. Jag har fått ha honom ganska mycket för mig själv.
I en snabbt snurrande fotbollsvärld med miljarder i omlopp och superligor hit och dit har det varit svårt för Sebastián Abreu att ta plats. En gång fick han dock de stora rubrikerna, och det var i en match helt utan svensk-koppling som ändå har blivit household i vår fotbollsgemenskap. Det var i den totalt galna matchen mellan Uruguay och Ghana VM 2010.
Lasse Granqvist hade några minuter innan levererat de bevingade orden “Åh Mon Dieu, my God, what is going on! Allt skiter sig för Ghana!” och, jag upprepar, den totalt galna matchen gick till straffar.
Väl där stegade till slut Sebastián Abreu upp till elvameterspunkten för att slå den sista och avgörande straffen. Gör han mål går Uruguay till semifinal efter osannolika scener.
En del latinska smeknamn är svåra att förstå, man behöver bakgrund och förklaringar, men här är det solklart varför han gick under namnet El Loco. Jag minns att jag bara skrek rakt ut hemma i tevesoffan. Det enda jag fick ur mig var primala läten och diverse stön. Jag fick inte luft, jag var golvad. Jag var kär på nytt.
Det är tveksamt om jag ens hört Sebastián Abreus namn innan den matchen, han var vid tiden ute på ett par stökiga lånesejourer till Aris och Botafogo, men det var kärlek vid första ögonkastet.
Sen dess har jag alltid haft en getöga på Abrus karriär. Och på tal om stökiga sejourer så har han ett antal under bältet. Begreppet journeyman passar ingen nättre.
Faktum är att han har världsrekordet i antal klubbar, 31 stycken enligt Guinness rekordbok. Och karriären som nu tar slut är lätt att älska. Han har förutom sitt Uruguay varit i Argentina, Mexiko, Israel, Spanien, Grekland, Brasilien, Chile och El Salvador. Har jag missat nåt land? Antagligen.
Vaya con Dios, Loco.
Dela
Lämna en kommentar