Upprop: öppna för matchspel!
Thomas Wilbacher om ovissheten och maktlösheten inför myndigheternas agerande.
– Vrid upp kroppen, jag har ju tjatat! Hämta boll halvt rättvänd!
Vårsolen är på väg ner över Kanalplan och bländar Charlie när han blir extra tydlig i sina instruktioner.
– Rätt fot, kom ner i vinkel, fart! Högre tempo tjejer!
Snövallarna längs planen har smält, bara en liten hög i det sydvästra hörnet skvallrar om vargavintern som äntligen är över. Det är bra fart på träningen och laget har tagit framsteg under vintern. Hur stora är svårt att säga eftersom vi inte har spelat en match sedan stan brann. Så känns det i alla fall. Nummer 7, Stella Maiquez (håll koll på namnet), springer fram till mig när träningen är slut och ställer ivrigt samma fråga som hon har upprepat efter varje träning under hela vinter.
– Mister! När får vi spela match igen?
– Jag vet inte, du får fråga Folkhälsomyndigheten, svarar jag med liten irritation i rösten.
Vem vet egentligen när vi får spela matcher igen? I helgen skulle serierna runt om i Sverige haft premiär men den första omgången ställdes in. Jag tänker att Stockholms Fotbollsförbund måste ha ett organisatoriskt helvete med alla uppskjutna matcher. Nu är det snart lördag igen och runt om i Sverige skulle barn i alla åldrar sparkat boll på de nyligen upptinade planerna. Jag minns själv hur det spratt i benen inför säsongspremiärerna. Varenda cell i kroppen vill ut, kroppen är stark efter den långa vinterns försäsongsträning och nu äntligen skulle man få testa sina finter mot antagonisterna i Tumba, Tullinge och Älvsjö. Ä n t l i g e n.
Nu vet vi ingenting och bara ovissheten i sig är gnagande och nedbrytande för psyket. Efter träningen ska jag passera några affärer för att handla ett par presenter och lite mat till min andra dotters födelsedag. Grejer som inte fanns på nätet, for the record. Visst, jag är långt från guds bästa covid-barn, men man försöker så gott man kan. Det är smockat inne på Kvantum. Folk kastar sig undan närkontakt men man inser ju att smitta sprids i miljön. Vi måste äta. I samtliga butiker jag besöker är det full kareta på shoppingen. Detsamma gäller i stort sätt överallt i samhället. Var jag än befinner mig så är det miljöer, som enligt allt man lärt sig av Tegnell och internationella forskningsrapporter, där smitta sprids mer än under en fotbollsmatch där sju barn ställs mot sju andra barn utomhus.
Tegnell slog sig nyligen för bröstet över att Sverige, till skillnad från vissa andra länder, minsann har tillåtit träning i grupp. Wow, ni är inte sämst i klassen! DN publicerade nyligen lika hemska som väntade uppgifter om att barn i alla åldrar nu slutar idrotta i en omfattning som inte kan beskrivas på något annat sätt än katastrof. Tyvärr verkar ingen i viktiga positioner ha idrottat själva, eller för den delen kunna någonting om barns drivkrafter. Smittskydd Stockholms egna stjärna Maria Rotzén Östlund står längst fram i ledet av vuxna med örat så långt från asfalten att man blir mörkrädd. Hon tycker man kan ta en promenad med barnen, att barnen bara kan gå ut och leka. Träningen behöver ju inte vara organiserad! Nämen vad bra, tänker jag. Så löser vi det redan innan pandemin stora folkhälsoproblemet med stillasittande barn vars gamnackar kroknar framför paddorna mer och mer för varje dag som går: Vi går ut och rör lite på oss!
Jag kan inte förstå logiken. Ingen jag pratar med, föräldrar, tränare, föreningsfolk, förstår logiken. Vi har ju ögon att se med, vi har förstått i grova drag hur den här smittan sprids, vi vet vilka riskgrupperna är och vi skyddar dem! Vi vet hur vi smittsäkert spelar match utomhus, utan kramar efter match och med föräldrar hemma i soffan framför livestreamen. Nyligen kom en rapport från Health Protection Surveillance Centre (HPSC) på Irland som slog fast att mindre än 0,1% av den totala smittan sprids utomhus. Jag tänker på den när jag plockar tomater utan plasthandskar på Kvantum. Jag tänker på en kompis barn som nu slutat idrotta helt och deras stora uppgivenhet över att handbollen tyvärr aldrig kom igång. Jag tänker på den största positiva kraften för folkhälsan, föreningslivet, hur vi anpassat oss, förändrat beteenden och varit kreativa under pandemin för att inte sprida smitta.
Det här är en känslotext. Jag vill egentligen be alla makthavare som är ansvariga över situationen dra åt helvete, för det är på den nivån nu. Ovissheten gnager. Logiken i att barn inte får spela fotboll mot varandra under extremt smittsäkra förhållanden samtidigt som livet rullar på mer eller mindre som vanligt runt om går inte att ta in. Barn sprider smitta men vi har lärt oss att skydda riskgruppen. Det får faktiskt vara slut på hjärndödheten. Rotzén Östlund kan ju fortsätta knalla runt sjöar med sina barnbarn men vi andra vill bedriva våra idrotter. Ge oss tillbaka matcherna. Stoppa massflykten från idrotten. Agera, och gör det nu! Ställ inte in en enda helg av fotboll till för att för varje dag som går förvärras den redan ansträngda situationen. Jag säger som Charlie nere på Kanalplan: A g e r a!
Dela
Lämna en kommentar