Farväl till Klopp
Det är bara inse att Jürgen Klopps era som Liverpools manager snart är förbi. Jag tror vi vetat det länge, men precis som att vissa sanningar är lättare att hantera om de förblir oadresserade är det en tanke vi inte velat tänka.
Vi ville ha en Klopp-dynasti i paritet med vad Sir Alex Ferguson skapade i Manchester United. Eller för att gå längre bort tidsmässigt men närmare hjärtat, något liknande det Bill Shankly och Bob Paisley gjorde för länge, länge sen.
Det är i de ordalagen han nämns, Jürgen Klopp. Som en tronarvinge. Han är där uppe. Vi respekterar våra managers vare sig de heter Houllier, Benitez eller Hodgson, men den piedestal vi satt Klopp på har ingen varit nära sedan storhetsdagarna på 60-, 70- och 80-talet. Då tillåter jag mig själv räkna bort Kenny Dalglish som nånstans spelar i en egen liga.
Faktum är att vi inte ens fick tio år. Men det har ingen annan fått heller. Det måste rymmas i bilden vi målar upp av Klopps fotbollsgärning, inte bara den i Liverpool.
Att Klopp arbetar i cykler av sju år är inget man behöver vara med i Mensa för att se. Men det går att zooma in ännu mer. Och gör man det, ja, då framträder bilden ännu tydligare att det är ett avsked vi snart kommer tvingas till. Ett skilsmässopapper vi inte vill ha, men måste skriva under.
Klopp beskrivs ofta, främst av sina belackare, som en karaktär. Nästan en påhittad figur. Och precis som dramaturgin i en berättelse följer vissa statiska element, som hur händelser utspelar sig och karaktärer utvecklas, är det som om Klopp följer ett redan skrivet manus. Hans karaktärsbåge är densamma var han än kommer.
Framgången har alltid varit ett av Klopps signum, men så även misslyckandena. Och det har alltid varit de senare som föranlett avskedet.
Han lyckades etablera Mainz som ett topplag i 2. Bundesliga innan han till slut fick upp dem i högsta serien 2004 för första gången i klubbens då 99-åriga historia. Efter ett par säsonger av stabila mittenplaceringar, och till och med Europaspel, drattade de dock ner i Zweite igen 2007 och misslyckades återvända till Bundesliga året efter. Exit Klopp.
Dortmund snappade upp den Stuttgart-födde efter en hädisk gulsvart säsong. Även här skyndades det långsamt, projektet byggdes med tålamod. Undan för undan klättrade man i tabellen. Och 2011 nådde Dortmund zenit som det yngsta laget nånsin att vinna ligan.
Året efter upprepade man bedriften men tog det ett steg längre och slog poängrekord.
Efter tre påföljande säsonger utan titlar, jag räknar alltså bort Supercupen, var det över på Westfalenstadion för Klopp. Sista säsongen slutade man på en sjundeplats i Bundesliga och åkte ur tidigt i Champions League. Börjar vi se ett mönster?
Efter avskedet från Dortmund bestämde sig Klopp för ett sabbatsår, och varför inte, varenda klubb i Europa var intresserade av den kepsbepryddes tjänster, men när Liverpool ringde upp 2015 blev frestelsen för stor, och varför inte, det fattar vem som helst.
Det blev en match made in heaven. Kärlek vid första ögonkastet. Karisman och förmågan att sätta ord på det Liverpool-supportrarna kände var nästan för bra för att vara sann. Beräknande men på ett sätt som inte märktes. De politiska utspelen, förmågan att ta media och, givetvis, till slut även titlarna, bland annat den första Premiership-titeln på 30 år, ja, allt detta gjorde Jürgen Klopp till en av dem. En av oss.
Men karaktärsbågen måste följas. Berättelsen få sin upplösning. Efter att först ha byggt sitt LiverpooI fördragsamt och sen klättrat mot den absoluta toppen har Liverpool i år varit en skugga av sig själva. En spillra av ett monument. Managern har inte varit en oviktig del i det.
2022 går Joachim Löws kontrakt med Die Mannschaft ut även om han sagt att han lämnar redan efter sommarens EM. Han lever på lånad tid. Jürgen Klopps kontrakt med Liverpool löpte fram tills för nåt år sen till 2022. Ett sammanträffande? Nej, såna existerar inte. Framför allt inte i den mest cyniska av världar. Fotbollsvärlden.
Låt oss titta närmare. 2015-2022. Till och med jag som kuggade Matte A ser hur många år det är.
Men, säger vän av ordning, Klopp förlängde nyligen till 2024! Han stannar tre år till!
Så gjorde han också i Dortmund. Och om jag tillåts freebejsa en aning är detta typiskt Klopp. Sympatisk. Hjärtat på rätta stället. En hedersman. Med två år kvar på kontraktet kommer ett övertagande kosta pengar. Klopp vill såklart inte att Liverpool, en klubb jag är övertygad om han älskar som klubben älskar honom, går lottlösa när han försvinner. Jag ser de två extra åren som ett omvänt äktenskapsförord. Okej, vi går nu skilda vägar, men vi älskar fortfarande varandra.
Men, säger nån annan, han har själv sagt att han tänker fullfölja sitt kontakt med Liverpool! Han stannar!
Jaha.
Att han ens behöver besvara frågor om sin framtid på Anfield och sin motivation är ytterligare bensin till brasan. Det hade han inte behövt göra om han inte var på väg bort. Ingen rök utan eld. En universell sanning inte heller fotbollen är förskonad från.
Åter till säsongen 2020/2021. Som jag ser det är enda chansen till Champions League-spel nästa säsong att Liverpool vinner turneringen i år. Ligan är tvärkörd. Energin finns inte, motivation, viljan, det finns ingenting där. I år är de röda ett skal utan innehåll. Det finns inget kött och blod. Och konkurrenterna, det finns ju såna också, ser betydligt piggare ut.
Jag har varit helt säker, h e l t säker, på att Liverpool skulle lösa det här. Men pansarkryssaren från de föregående säsongerna förvandlades till Ever Given och satte sig på tvärs i Suezkanalen. Visst, det plockades fram en grävskopa, nånting verkade vara på gång, men nej. Inget hände.
Nu står alltså Zinedine Zidanes Real Madrid i vägen. Problemet är inte att det är Real Madrid, Liverpool kan slå Real Madrid vilken dag som helst, problemet är att det just är Zinedine Zidanes Real Madrid. Det är en helt annan skillnad som min farbror nere i Vetlanda skulle sagt.
Zidane är på god väg att stjäla ligatiteln mitt framför ögonen på Diego Simeone och Atletico Madrid, inte minst efter ett imponerande El Clásico senast, och återigen gå långt i Champions League. Mycket långt.
Zidanes Real Madrid är bäst när det gäller. I vanliga fall hade jag inte varit rädd för ett 3-1-underläge när en matchserie i Europa vänder tillbaka till Anfield. Sist var det Barcelona som fick smaka Anfields vrede när siffrorna skrevs till 4-0. Inget är nämligen omöjligt där. Allt kan hända och allt har hänt.
I år är det annorlunda. Dels för att Anfield står öde och tom. Dels för att Liverpool i år inte är bäst när det gäller. Tvärtom. Och det ser jag inget botemedel för. Jürgen Klopp är håglös, hålögd och handlingsförlamad. Vi kan prata hur mycket som helst om skador och FSG:s ovilja att värva klass på positionerna som behöver det mest. Men vi måste också se vad det är som händer på plan och inte minst vid sidlinjen.
Motivation, inspiration, jävlar anamma. Det kostar inga pengar. Jag har inte sett nåt av det på hela säsongen. Skyll på John W. Henry och skadedjävulen allt du vill. För mig är det självklart att Klopp själv är ytterst ansvarig för det här haveriet och, till synes, helt ointresserad av att göra nåt åt det.
Och varför inte. Alla som nån gång bytt jobb vet hur det är. Man är inte som allra bäst, allra vassast och allra mest produktiv när man betar av uppsägningstiden. Varför anstränga sig. Jag dömer inte Klopp för det, det är mänskligt, och har han ena benet i det tyska landslaget är det klart att det är där hans fokus ligger. Vare sig han vill det eller inte. Det är också mänskligt. Undermedvetet. Vi funkar så.
Så jag förbereder mig på att överge SS Klopp. Kastar i livbåten i de böljande vågorna och letar upp en flytväst. Jag sjunker inte med det här skeppet.
Inom bara några månader vet vi.
Dela
Lämna en kommentar