Låt den rätte plockas in

Nyheten om deras “superliga” skickade ut dem i ljuset. För ett samlat Fotbollseuropa gick sanningen äntligen upp; kastad i dvala vaknade den positiva kraften i världens vackraste sport. På mindre än 48 timmar upprättades en försvarsring som aldrig tidigare skådats.

Tuppkam, svanar, sniglar och grodlår. I Frankrike är inte fotbollen utan gastronomin det centrala. Och ni kan ju föreställa er ett halvår i ett land utan några restauranger eller caféer, där i princip allt socialt liv är förbjudet etc. Tomma läktare är inte det största problemet om jag uttrycker mig så. Hur togs då nyheten om bildandet av en europeisk superliga emot?

Nja, åtminstone här i vad som tidigare varit en avkrok i landet, där Gunnar Andersson gjorde 194 mål på 220 matcher utan att skjuta straffar för ett Marseille på dekis, där man på gott och ont sedan 2 500 år ser sig som världens navel, ja här skrattades det gott! Och undrades inte utan ett litet smil vad som blivit av klubbar som Lyon och PSG i den där elefantmarschen. Här, där oljan kommer från gröna frukter på träden, och inte på fat, andas det tillförsikt. Något så enormt som de senaste dagarnas uppvaknande och samlade ställningstagande runtom fotbollseuropa kan inte annat än föra något gott med sig. Och kanske kasta bort en och annan rutten frukt i processen.

De var ute efter fotbollens hjärta

Ty i stormen av reaktioner gick ”superliga”-projektet sönder direkt i sömmarna. Det kanske tagit tre år att sy ihop, om man får tro projektets president, men känslan när ett enat Fotbollseuropa till slut fick syn på det nya dyra plagget kanske ändå beskrivs bäst av det gamla Birmingham-bandet Duran Duran i en av de sexigaste poplåtarna som någonsin gjorts:

can't ever keep from falling apart at the seams
can I believe you're taking my heart to pieces
– Tessa Niles röst i låten Come Undone)

Sanningen är att det var en fotbollsdystopi som presenterades i söndags kväll. Tajmingen i det hela känns väldigt märklig, i dessa tider av restriktioner, eftersom folk runtom i Europa om inte går på knäna så åtminstone är på helspänn. Jag vill tro att det finns goda anledningar till att ”superligan” sköts fram i ljuset i detta historiskt spända politiska läge. Efter de senaste dagarnas enade försvar av fotbollen, dess traditioner och principer, är jag övertygad att en ny dag randas. Känslan är att positiva krafter väckts till liv, att möjligheterna att finna en ny bättre väg framåt ökat. Att kanalisera dessa fotbollens goda krafter blir inte alltför lätt för de styrande organen, klubbarna eller förbunden. Men nu vet vi i alla fall var vi har varandra.

För mig personligen blir det nån slags fråga om hunger kontra mättnad. Fotbollen börjar alltid på gräsrotsnivå, något Kevin de Bruyne inte var sen att uppmärksamma i sitt Instagram-inlägg. Som fotbollssupporter är det för mig viktigt att känna kopplingen till hur jag själv såg på mig själv som spelare, eller vem jag ville vara. Detta är något som Ekim Caglar snuddar vid i sin text från i onsdags, där han skriver om hur fotbollen blir en trygg plats. Hade det inte varit för Stefan Schwarz hade jag nog aldrig börjat älska Fiorentina en gång i tiden. Och så vidare.

Och en sak föder ju en annan, som att känna vart gränsen går till exempel. Något som Thomas Wilbacher beskriver i sin text från i måndags, där ljuset vinner över mörkret. Utöver att hålla med i hans resonemang, ser jag det också som hungern som vinner över mättnaden och givetvis är det sportens DNA som ”superligan” kom för att rubba. Med andra ord tävlingsmomentet och spänningen detta för med sig.

Det skulle vara svårt att känna hungern, spänningen, kopplingen till någontings alls när två mätta klubbar gör upp i ett slutet mästerskap för de med allra fetast plånbok (trots att vissa av de tilltänkta aktörerna har skulder på över en miljard euro!). Visst, Uefa och Fifa är kanske inga att hålla i handen när det åskar, men dessa organisationer är, vare sig vi vill det eller inte, medbärare av fotbollens DNA. På gott och ont en gemensam samlingspunkt de nationella förbunden förhåller sig till. I min enfald vill jag ändå tänka mig att dessa institutioner är kapabla att förvalta den konservatism som fotbollen i viss grad behöver och som Tobias Emmerdahl nämner i sin text från i tisdags.

Att låta förskona är viktigare än att låta förgöra

Så satte jag mig ändå på onsdagskvällen för att se mitt Aston Villa komma ut till trumpetfanfarerna för ett hypersvårt möte med Manchester City på ett ekande tomt Villa Park med Grealish i toppluva på läktaren. Inledningen fick mig att drömma mig bort för en stund, när den brittiske kommentatorn kvällen till ära presenterar ”mästarna från 40 år sen, de som våren 1981 blev mästare och vann Europacupen året därpå”. Han fortsatte och presenterade Aston Villa som ”one of history's superclubs”. Villa! Mitt lag sen jag var sju bast!

Inte blev det sämre när kapten Tyrone Mings hittade fram till Ollie Watkins efter att Citys olycksgubbe John Stones strulat till det och passningen gått fram till min favoritspelare John McGinn som gav Villa en osannolik ledning efter ynka 21 sekunder! Sen att blivande mästarna City står i en klass för sig och till slut vann sin 17:e raka tävlingsmatch på bortaplan kändes av sekundär betydelse. Den här onsdagen markerade framförallt att det var exakt fyra år sedan Ugo Ehiogu gick bort, klubbens kanske viktigaste spelare under den tidiga Premier League-eran.

Folk har under veckan och runtom i Europa varit både förtvivlade, asförbannade och hämndlystna. Med all rätt. Så vampyren gick och la sig i badkaret igen och drog för ridåerna; ”superligan” och dess instigatörer bländades så fullkomligt av fotbollsrörelsens magnifika ljus att det inte var hälsosamt att ens försöka längre. Låt oss verka för att så förblir fallet, men jag tror samtidigt att det är ytterst farligt att spinna vidare på många av de krav på poängavdrag, degraderingar och avstängningar som åberopats som straff för de tolv syndarna.*

Här ställer jag mig bland segrande fotbollssupportrar och manar till sans och lugn. Dessa tolv är inte fiender att förgöra, det rör sig om klubbar med supportrar med samma grad av passion och förståelse som du och jag. Hela det här stolleriet, för att prata Gary Nevillska, handlade hela tiden om redan övermätta fotbollsmagnater/storbanker och deras längtan att ha sin egen lilla orgie och dra i samma pump medan resten i det långsiktiga perspektivet skulle lämnas att dö av törst.

Låt oss istället glädjas över att de kom ut i ljuset och njuta av vårsolen som skiner över fotbollen, dess goda aktörer och fantastiska supportrar. När hösten kommer vet vi vilka vi har att göra med. Fotbollsrörelsen och dess institutioner behöver inte ta fram någon piska och statuera något exempel för brott och ”misconduct”. Jag vill mena att det som redan skett är tillräckligt, meddelandet som gått ut är tydligt nog.

Så låt den mätte komma och lägga sig i sitt badkar igen, ty vampyrer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Åtminstone bildligt talat. När natten smyger sig på vill de ha vårt blod, det vet vi numera, men till skillnad från dem är vår hunger av den goda sorten. Vi som vill verka för en sund och spänningsfylld fotboll är så mycket starkare och för oss är det betydligt viktigare att behålla vårt positiva fokus än att förfölja deras onda uppsåt. Låt oss istället fokusera på hur fotbollens positiva krafter kan användas för att forma den framtid som nu är vår. Där vinnare och förlorare får vara just det, men där förlorare kan bli till vinnare och vinnare bli till förlorare.

En forumskribent menade att allt i slutändan handlar om miljö. Skriver under på det direkt. Det är vi som bestämmer i vilken miljö vår älskade fotboll ska få frodas!

* * *

*Titeln till den här artikeln är inspirerad av titeln till John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004, ”Låt den rätte komma in”, filmatiserad 2008 i regi av Tomas Alfredson, som behandlar teman som vampyrism, utanförskap, vänskap och kärlek. Bok- och filmtiteln anspelar på en slags lag inom det ockulta att en vampyr inte får komma in i någons hus oinbjuden.

Dela

Lämna en kommentar

Sajna upp för Tutto's nyhetsbrev
0 Kommentarer
Nästade kommentarer
Visa alla kommentarer