Djurgården-Malmö FF 3-1: Al dente mot snabbmakaroner
Det är tidigt, jag vet. Dock måste sägas att en liknande uppvisning kontra fastkörning kommer att få konsekvenser för guldstriden. Ett briljant Djurgården nötte ner och utklassade ett vilset mästarlag.
Ska villigt erkänna att jag bojkottat Barilla alltsedan Djurgården gick ut och annonserade att de blivit klubbens nya sponsor. Min son har haft rätt kul åt det där senaste tiden, insåg nog galenskapen i det hela, och närhelst han får chansen kastar han gärna ett blått paket i matvagnen. Jäkla unge.
Om toppmötet DIF-MFF handlat om pasta var det Rummo mot Kungsörnen. Klasskillnad helt enkelt. Att Djurgårdens IF är Sveriges bästa fotbollslag för tillfället är glasklart, och det är en gnagare i exil som skriver det. Vad gäller Malmö FF, ”l'équipe de Papy” ("Farfars lag") som jag brukar prata om Di Blåe för min son, tycker jag det luktar kris. 1-1 hemma mot Östersund följdes alltså upp av det här. Det här?! Det är alltid knepigt: var det Djurgården som var extremt bra eller Malmö som var extremt dåliga denna måndagskväll på Tele2? Enligt mig ledde det ena till det andra.
Vad var det egentligen som hände i Stockholm mellan mästarna från i förfjol och Sveriges regerande dito?
Malmö borde varit gone and away redan i halvtid
Efter en intensiv matchupptakt, tog hemmalaget snart över initiativet. Djurgårdens dominans började medan matchen ännu var i sin linda och MFF uppträdde stressat och utan tillstymmelse till att få till något eget spel. MFF har ju som bekant enorma problem med plastmattan på Tele 2 och kom med ett föga imponerande facit till södra Stockholm. Men efter poängtappet senast mot Östersund hade man väl ändå kunnat vänta sig mer? Eller?
28 minuter hade gått på Boran Pandzics klocka när Kalle Holmberg, vackert framspelad av Rasmus Schüller efter ett lika vackert uppspel från backlinjen, sätter bollen i stolpen. För andra gången i matchen var stolparna Marko Johanssons bästa vänner, frågan var bara hur länge det skulle hålla.
Svar: inte så värst länge. I 31:a minuten står Schüller återigen för förarbetet, får fram bollen till kapten Mange Eriksson och denne presterar ett vackert instick till framrusande Nicklas Bärkroth som avslutar distinkt med vänsterdojjan i det bortre hörnet mot ett MFF-försvar som stod på hälarna. Och på hälarna skulle skåningarna förbli. Bara några minuter senare är nämligen Kalle Holmberg nära tvåan sedan Chilufya ångat fram på högerkanten och snyggt spelat inåt men en MFF-försvarare var där och bröt ut till hörna i sista stund.
Djurgården var livsfarliga. Ständigt och utan att ge ett chockat MFF någon paus. Stockholmarna lyckades med praktiskt taget allt man företog sig, vann nästan alla dueller. Det borde stått 3-0 i halvtid, och kanske Antonio Colak borde blivit utvisad för en ful eftersläng med armbågen på Witry men som missades av Pandzic. Hur farligt skulle det bli att gå till halvtidsvila med uddamålsledning? Skulle man få gräma sig för spilld mjölk i andra? Spelet var fenomenalt, man höll MFF i ett rejält grepp om pungen. Men trots ledningen, var halvtidsresultatet en besvikelse.
Nicklas Bärkroth som stucken av en geting
Något överraskandes annonserandes inga som helst byten till andra och Djurgården satte full fart direkt. Mange Eriksson hade tidigt ett skott i fint läge men utan att få rätt båge på skottet. Ekdal junior fortsatte att agera försvarsgeneral; den elegante Hjalmar kommer Djurgården få enorm nytta av. Visst, det ska sägas, MFF förbättrade duellspelet, vann lite fler bollar och visade något bättre intensitet men med knappa tio spelade av andra borde hemmalaget haft straff sedan en hörnsituation lett till att Eriksson nickat ner rakt på Knudsens utsträckta arm. Nya glasögon, Pandzic? En ny pipa kanske? Ny kortlek? Domarnivån var som den brukar i Allsvenskan, överkokt och utan spänst.
Matchen gick in i ett mer irriterat skede där minuterna förflöt i ett kampfyllt tillstånd, där MFF inte fann något botemedel på Djurgårdens huggormslika fotboll. Och så blev målskytten framspelare. I 67:e minuten hittar suveräne Nicklas Bärkroth fram med ett välavvägt inlägg från vänster: framstörtande Witry stöter in bollen mellan olika spelare i vad som kan ha varit en hög spark (VAR hade dömt bort det). Påpassligt av högerbacken som noterades för sitt tredje mål denna säsong.
Glöm bron, Malmö var i brygga och hade varit så matchen igenom. När Bärkroth två minuter senare via ett solonummer sätter 3-0 kändes det som ett brev på posten. Göteborgaren jagar ikapp Ahmedhodzic på vänsterkanten, vägrar ge upp kampen och MFF-backen trampar snett vilket får till följd att Bärkroth från ingen vinkel alls kan trä in bollen mellan benen på stackars Johansson. Ridå för regerande mästarna, som blev utspelade och utklassade. Sex getingar är det inte få som fått, men Nicklas Bärkroth närmade sig det betyget ikväll. Så bra var han.
Med kvarten kvar kostade sig Andersson och Lagerlöf på sig lyxen att byta ut Balltorps egen Maradona, och Radetinac fick sig lite speltid. Strax därpå reducerar skåningarna sedan Knudsen spelat bakåt till Eric Larsson som fick på ett hyfsat inlägg som studsade över ett lite sovande Djurgårdsförsvar och fram till inbytte Adil Nalic som bara hade att sätta pannan till.
En oklar period i matchen följde. Djurgården hade ju dominerat så fullständigt och Daniel Andersson fortsatte att skruva på sig på läktaren. MFF fick till lite press med knappa tio kvar men trampade vatten och lyckades aldrig rädda sig från den drunkning som skedde. Man känns oerhört framtunga, försvaret är virrigt och Marko Johansson har nu släppt in mer än hälften av de skott han fått på sig denna säsong. Djurgården vann fjärde raka på fashionabelt manér, medan Malmö kokar i en säsongsinledning som är i svagaste laget.
Dela
Lämna en kommentar