PREMIÄR: Gugges lista
Vi sätter premisserna direkt och slår fast att Gugges lista alltid kommer att bestå av fem placeringar – och en kantboll. Resten får ni helt enkelt lära er och tycka till om längs vägen. Nu kör vi!
Den här veckan är det inte bara listpremiär utan även allsvensk premiär, så vad passar bättre än att förena dessa två i en cha cha med alldeles perfekt mängd svängom? Inte mycket, är svaret.
Jag ger er härmed listan: Det bästa med allsvensk premiär 2021!
5. Att Örebros säsong faktiskt inte är helt död
Det kommer, alldeles oavsett hur öppningsmatchen mot Blåvitt slutar på lördag, ganska omgående synas att Örebro inte heller i år kommer vara ett lag för vare sig botten eller toppen. Man kommer när vi summerar tillställningen ha hunnit visa upp rutin och erfarenhet i form av Gerzic, Almebäck, Broberg, Mårtensson och nygamla Kevin Walker – vilka i sig garanterar att man hela året kommer hålla sig ovanför vattenytan. Men med samma spelare finns också löftet om att seriens övre halva med största sannolikhet även i år stannar vid en utopisk, våt dröm.
Men på lördag morgon, när gubbarna runt om i gnällbältet tar sin första släta kopp kaffe och fantasin och förhoppningarna tillåts salsa iväg, är inget skrivet i sten. Då k a n det gå!
4. Att Henrik Rydström är tillbaka i Kalmar FF
En av de allra största och tydligaste konstanterna i min allsvenska konsumtion genom livet är Henrik Rydström. Från det att mitt medvetna jag verkligen lyfte blicken från Stockholm och de andra storlagen runt om i landet så sprang Rydström runt med lagkaptensbindeln på Kalmars mittfält. På väldigt många sätt och vis personifierar Henrik Rydström den allsvenska fotbollsspelaren för mig. Duktig, kompetent och seriös, men också ljusår ifrån den fotbollsnivå jag också fyller mitt fotbollsliv med. En människa, som faktiskt har ett förhållningssätt till fotbollen som signalerar att den inte är allt och att lönebeskedet i slutet av månaden aldrig får en att sväva iväg till asiga höjder.
Henrik Rydström har all min respekt, men när han de senaste två åren inte tillhört Kalmar FF på något sätt så har det skevat känslomässigt för mig. Rydström s k a vara i Kalmar. Därför känns det extra skönt att så nu är fallet igen.
3. Att återigen få vrida igång Sportextra
Det finns de som aldrig lyssnar på Sportextra. Och så finns det de som alltid lyssnar på Sportextra. Jag är någonstans däremellan. Jag har aldrig lockats av att knäppa på P4 och lyssna till ett Sportextra som fokuserar på skidskytte, femmilar eller någon grundserieomgång i SHL, men när allsvenskan puttrar på och en söndag bjuder på fyra, fem eller kanske rent av sex matcher fördelade på de två slottarna 15.00 och 17.30 så är det få saker i livet som slår att placera radion bredvid den gnissliga solstolen, slå på dubbel sats kaffe och bara låta Galenskaparnas intro skölja över en. Barndom, trygghet och ett löfte om att världen inte är så jävla hemsk bäddar in mig i en tillfredsställelse knappt något annat är i närheten av. Som jag älskar det!
2. Att Real Blåvitt kliver in i handlingarna
Marek Hamsik, Simon Thern, Marcus Berg, Oscar Wendt och Kolbeinn Sightorsson har anslutit eller kommer ansluta till en trupp som redan innehåller Pontus Wernbloom, Jakob Johansson, Robin Söder, Sebastian Eriksson, Hosam Aiesh, Tobias Sana och Mattias Bjärsmyr. Adderar man ungtuppsligan Alhassan Yusuf, August Erlingmark och Jesper Tolinsson och kryddar med de lika delar anonyma som kloka värvningarna i Calle Johansson och Gustaf Norlin så tittar i alla fall jag på ett truppbygge som får "The Original" Real Blåvitt från 2012 att se ut som en påse skridskor.
Jag kan i alla fall inte erinra mig om en mer rutinerad och meriterad trupp i Allsvenskan och även fast jag kanske inte är den största beundraren av Roland Nilssons fotboll så ska det givetvis bli oerhört spännande att se vad han kan få ut av det här materialet. Att Håkan Mild är tillbaka som klubbdirektör kanske är det bästa tillskottet av dem alla då den gamla mittfältsgeneralen garanterar att Blåvitt ska vara Blåvitt – en stormakt inom svensk fotboll som inte tolererar att bli skrattade åt, omsprungna av Häcken eller indragna i någon jävla bottenstrid.
Även fast jag inte tror på guld, eller ens strid om det, så går det inte att blunda för att IFK Göteborg lär vara i allas blickfång i år. Och det har jag faktiskt saknat ganska mycket.
1. Att Jonas Dahlqvists Twitter skiftar fokus till det som faktiskt hänt
Under Allhelgonahelgen tänder vi numera inte bara ett ljus för våra nära och kära som lämnat oss utan även för Jonas Dahlqvists första tips gällande nästkommande allsvenska säsong. I det mörkaste november, precis efter avslutad säsong och när alla egentligen bara vill gå vidare från den undermåliga fotbollshöst som bedrivits runt om på svinkalla arenor och där ungefär två av åtta matcher har någon form av betydelse de sista omgångarna, så går den oerhört folkkäre kommentatorn och programledarens hjärnkontor på högvarv. Han har inte ledsnat, han vill ha mer och han vill ha det nu!
Någon gång under andra versen i "Staffan var en stalledräng" brukar sen en lite mer genomarbetad och underbyggd säsongsprofetia basuneras ut. Utbroderat och djuplodande ångar han på där borta på Twitter, inte sällan med en Antal dagar-nedräknare till den allsvenska premiären. När sedan spelschemat släpps i januari petar Dahlqvist i nästa växel. Vi får återuppleva gamla minnen och anekdoter från just d e n matchen, lära oss vilket målsnitt hans premiäromgångar historiskt sett har hållit och sen, om vi har riktig tur, får vi alla jubla ikapp om den första rundan innehåller en för arbetsnarkomanen Dahlqvist aldrig tidigare betredd arena.
När de (få) nya matchtröjorna presenterats av några klubbar och Jonas tjivats klart med Leonard Jägerskiöld om huruvida Mjällbys gula färg är den samma som Villarreals och man själv fingrat på mute-knappen ett par gånger så börjar det till slut närma sig. Käkarna ska snart få slappna av och på lördag är vi ännu en gång ute på andra sidan tunneln! Ingen har längtat mer än Dahlqvist! Nu kör vi, Jonas! Äntligen!
Kantbollen: att förmodligen alla matcher kommer spelas inför tomma läktare även i år
Amanda Lind och hennes löften och prognoser ger jag inte fem öre för. Tegnell och FHM har så att säga varit snett på det förr och att jag ska ha fått en vaccinspruta i armen innan juni är över tror jag på när jag sitter där på britsen. Jag är inställd på att inte en enda match kommer ha publik i år heller och jag bävar för hur mycket mitt grundmurade allsvenska intresse ska klara av. För låt oss vara ärliga, fjolåret var hädiskt att följa från TV-soffan.
Allsvenskan behöver, mer än någon annan högstaliga jag följer, sin publik. Den är verkligen, såhär med facit på hand, nästan allting som gör den verksamheten värd att älska. Inte för att pissa på just dessa två lag, men Elfsborg-Kalmar i den nionde omgången inför tomma läktare i ett regnigt Borås? Ingen TV-sändning i världen kan putsa upp den dyngan.
Äejmen sanslösa, pittiga mörkret som är coronapandemin i kombination med svensk fotboll. Det får räcka nu. Det får faktiskt göra det. Fan.
Dela
Lämna en kommentar