Det våras för José Mourinho

Persona non grata i England. Inte en riktig, jag menar riktig, fotbollsframgång som sett till investering och trupp väger tungt sedan stan brann. José Mourinho är numera en skugga av sitt forna, mästerliga jag. Men är han slut? Knappast.

Det är klart att bilderna från när Mourinho med sin slarvigt knutna slips och lite ruffsig i frisyren tog sig an pressen från Appiano Gentile känns som tagna för en evighet sedan. Vissa saker är dock fastbrända som en screen burn på näthinnan. Pixlar som aldrig skiftar färg, som aldrig försvinner. När Mourinho möter Marco Materazzi efter Champions League-titeln, då portugisen tar avsked, då tårarna rinner inför en smärtsam separation är ett sådant minne som aldrig lämnar mig. Det är själva essensen av fotbollsspelandet; relationen mellan en tränare och spelare som levt motgångar och framgångar i ett svettigt omklädningsrum tillsammans. Jag har varit med och vunnit serier, det har vi nog alla, så vi kan i alla fall leva oss in i situationen. Man förstår känslorna, även om en triplete kanske hittar in i känslodjupet aningen mer än en seger i division fem södra. Men man kan vara där, i stunden, med Materazzi och Mourinho och känna.

I Italien har man inte glömt triplete-Mou. Det är nog det trots allt ganska svala intresset för den engelska fotbollen som gör det. Mourinho kan förlora och misslyckas hur mycket som helst i England, minnet av Inter-tränaren kommer ändå vara starkast. Supportrar till engelska Mourinho-klubbar skrattar när han nu är klar för Roma. "Hur fan är det möjligt att någon fortfarande anställer den sopan!?"

Sett till hur hans lag har spelat de senaste åren, de ganska många senaste åren, så är det såklart lätt att falla in i den tankebanan. Det finns inte mycket med Spurs-Mourinho som lockar. Är han slut som tränare för det? Det vill jag fortfarande inte tro. Jag tror på de kulturella skillnaderna i fotbollen. Både utanför och på planen. Det kan slå åt det ena eller det andra hållet, men det slår, det gör det alltid. I den mer cyniska italienska fotbollen finns det en plats för Mourinho att resa sig igen, det är jag helt övertygad om. Kanske för en sista gång, men i Italien finns åtminstone tålamod, förhoppningar och ganska så mycket jävla kärlek kvar. Mourinho är inte samma tränare som när han lämnade stöveln men givetvis kan han hitta tillbaka till sig själv, för jag vill ändå tro att Mourinho har gått vilse mellan de engelska styrelserummen och de klordoftande, moderna träningsanläggningarna.

När han anländer in riva al Tevere jublar supportrarna. Han kommer inte mötas av en samlad ifråsättande presskår utan av leenden och uppmuntrande "Bentornato Mister!".

I Italien har man inte glömt. Att det finns supportrar till engelska lag som skrattar åt Mourinho ger man blanka fan i. I Rom kommer bilderna på mästartränaren från Inter-tiden rulla. I Rom omfamnas efter sju svåra år en tränare som ger den rödgula delen av staden hopp. Jag förstår hur sjukt det låter för vissa som läser det här, men man ska inte underskatta känslor och de trots allt monumentala kulturella skillnaderna mellan Italien och England. Det är såklart ingen garanti för framgång, men det är tillräckligt för att omfamna och tro på att det finns en ny vår för Mourinho någonstans längs Tiberns flodbädd.

Dela
Prenumerera

Lämna en kommentar

Meddela om
Sajna upp för Tutto's nyhetsbrev
10 Kommentarer
Nästade kommentarer
Visa alla kommentarer